Stöd

Nu är jag lite nere.

Ibland slår de mig, de galna infallen, högtflygande drömmarna och sprudlande idéerna. Det är inget som händer ofta. Jag har inget konkret mål i livet, inget litet bageri jag vill öppna eller chefsposition jag strävar efter och att inte ha ett mål är något som många gånger känts som ett misslyckande i sig. Så när de små drömmarna och idéerna dyker upp så blir jag så glad. Så full av liv. Så genomlycklig. Och försöker självklart förverkliga dem så fort som möjligt. Gärna igår.

Ibland inser jag att jag måste sakta ner, ibland kommer jag bara halvvägs innan jag kommer på att det var en totalkorkad idé. Men ibland lyckas jag. Och under tiden känner jag verkligen att jag lever. Så även om någon tycker det är korkat, häng med på resan. För stödet från de jag älskar är det som betyder mest. Utan det betyder drömmen ingenting.

Och för att lugna lite. Jag är faktiskt inte korkad. Inte egentligen. Jag är, hör och häpna, ganska vettig.