Under kvällar som igår visar sig Stockholm från sin bästa sida. Jag haltade till Djurgården där Parkteatern gav enmansteatern ”Aldrig Mozart”, en fin och jobbig historia om violinister och nazister. Att människan kunnat memorera dessa 40 minuter och bara rabblar finner jag helt otroligt.
Jag och Mia satt på en filt med ett glas rosé och njöt av stämningen och efter att vi tömt flaskan och gått igenom de senaste veckornas händelser gick vi vidare till Josefina och åt middag och drack ännu mer rosé. Träffade lite kufiga människor och pratade om livet. Fler sådana kvällar tack. Fast gärna minus huvudvärken dagen efter.









2 svar
Vad fina ni är!
Vi borde ses snart, fast minus pastellfärgade -pikétröjeklädda 18åriga killar (helst!).
Tack! Jag kan inte annat än hålla med (om 18-åringarna ;))!