Peter the great

Ett litet tillägg till mitt Foppa-inlägg nedan;

• 8) Talet. Tårar och ödmjukhet och tacksamhet. Och blödig som jag är snyftar jag självklart med.

Peter Forsberg slutar alltså med hockeyn. Och för gott den här gången. Jag kan med all säkerhet säga att det är en sorgens dag här i Övik, Foppas hemstad och näste. Lokaltidningen skriver spaltmetrar (och slängde till och med ihop en Foppa-bilaga i sista stund igår kväll) och det här kommer nog bli det stora samtalsämnet på fikarasten i minst en vecka.

Ni som följer min blogg vet att jag inte är speciellt sportintresserad. Men just hockey är en sport som ligger lite närmare hjärtat. Och detta enbart tack vare Modo. Modo för mig är en speciell form av patriotism, något som för människor, som annars kanske inte skulle ha mycket gemensamt, närmare varandra.

Jag har vuxit upp med Foppa. Han spelade sina första matcher i Elitserien när jag var bara 10 år gammal och hade sin storhetstid (åtminstone här i Sverige) i mina tidiga tonår. Gångerna som jag stått på läktaren i Kempehallen, skrikit mig hes och haft turen att få se honom på isen är lyckliga ungdomsminnen. Jag har till och med en autograf liggandes någonstans som Foppa skrev sittandes på Wiks skor på Sundsdagen för typ 100 år sedan. Han skrev “kram” och jag var fnissig i flera dagar efteråt. Han är nog en av de mycket få som lyckats locka fram någon slags sportfåne i mig.

Men nu slutar han. Och jag säger tack Foppa. Först och främst för allt du gjort för Övik, men också för några riktigt lyckliga sportögonblick.

– Hälsningar från hon som egentligen inte gillar hockey.