Synopsis: Uma Thurman spelar en nyskild, 37-årig kvinna, Rafi, som träffar, 23-åriga Dave, spelad av Bryan Greenburg. De inleder ett förhållande, samtidigt som Rafi delar med sig alla intima detaljer om detsamma med sin terapeut – som visar sig vara Dave's mamma.
Det finns många saker jag stör mig på i den här filmen. Det första är titeln. Först förstod jag inte alls vad ”Prime” skulle stå för, men efter lite surfande fick jag förklarat för mig att det grundar sig på att huvudpersonerna är båda i sitt respektive sexuella esse, sitt ”Prime”, men också det att deras ålder, 37 respektive 23, är primärtal, prime numbers. I detta tycker jag mycket av själva kärlekshistorien går förlorat, och det känns mer som att man försökt bygga upp bilden av filmen som någon tonårs-sexjakt i stil med ”American Pie”, vilket jag inte uppfattar den som alls.
Forsätt läs min recension av ”Prime”!
Det andra som stör mig är att ålderskillnaden stör dem så mycket. Har vi inte sett film, efter film, efter film, där nån gubbig charmör (Sean Connery) hamnar i samma säng som den unga sirenen (Catherine Zeta-Jones) och det är ingen som lyfter ett ögonbryn. Men så fort kvinnan är äldre så blir det ett problem, fokusen läggs direkt på den biologiska klockan (tick, tack, tick, tack) och det faktum att en 23-årig kille uppenbarligen är alldeles ung för någonting seriöst.
Det tredje som stör mig är hela sido-historien med Dave's mamma, det faktum att hon är så emot deras förhållande när hon samtidigt verkligen tycker om flickan i fråga. Jag förstår inte vari problemet ligger någonstans i filmen, förutom i hela chockfaktorn att hon suttit och pratat med sin sons flickvän utan att veta om det. Och på köpet fått några ovälkomna detaljer om kroppsdelar hon inte sett sedan blöjbytet.
Jag älskar kärlekshistorien i den här filmen, och jag älskar slutet, vilket jag tycker gör historien rättvisa, men jag hade gärna skippat hela ”mamma” sidestoryn, trots att Meryl Streep gör ett grymt bra jobb som överbeskyddande, smått schizo, morsa /slash/ hjärnskrynklare.
Bäst tycker jag dock Uma Thurman är, hon är sval, vacker och ungdomlig, men samtidigt stark, mogen och världsvan. När hon slänger in sina bitchtendenser (ni får inte leka i min lägenhet) så känns det som att karaktären hamnar på ett litet sidospår dock, det finns ingen bas för en sådan reaktion enligt mig.
Filmen är ojämn, de olika historierna känns inte som att de kommer från samma film alla gånger, manuset har hål här och där (var kom killen med pajerna ifrån?!) och i slutändan så är det här en söt film med en gullig kärlekshistoria. Inte mer.
Betyg: LL
On a side note: Jag kunde svurit på att ”Dave” var ”Jess” från ”Gilmore Girls”, men icke sa Nicke. Han är dock känd från ”One Tree Hill”. Bara så ni vet.