Jag sitter och läser gamla blogginlägg från sist jag var sjuk. Det är läskigt och ganska vidrigt hur mycket jag åter igen känner igen mig i texterna. I tankarna av att inte se någon ljusning, av att vilja veta när och hur det kommer att bli bra igen. Av att så gärna vilja känna entusiasm och glädje att jag tvingar fram det eller fejkar det vilket ger en än värre baksmälla och ångest över att man inte längre vet vad som är på riktigt.
Herregud. Insiktskäftsmällen den meningen precis gav. Vad är äkta och vad är bara påklistrat och framstressat? Jag vet inte längre. För det är otroligt få ögonblick som känns hela vägen in. Jag hade en litenliten stund igår då jag kände mig glad på riktigt. Lätt på något sätt, som att jag blivit av med några av de där sandpåsarna som tyngt i bröstet. Men nu är de tillbaka igen. Bergochdalbanekänslorna från helvetet.
På måndag ska jag börja jobba halvtid igen. Så kom igen nu kroppen. We are on a deadline.