#poesitramz och slutet på det vita.

Jag gillar ord. Det kommer kanske inte som någon direkt överraskning. Trots detta är jag väldigt dålig på poesi, har aldrig varit speciellt intresserad eller orkat sätta mig in i ämnet. Jag har, trots nyfikenhet, liksom aldrig vetat riktigt var jag ska börja någonstans. Så när PA, en van nyttjare av lyrik i och med sitt lilla projekt ”Dagens dikt”, öppnade upp för idén att ha en poesikväll med tillhörande rödvinsdrickande så var jag inte sen att hoppa på tåget.

Så jag tog Jenny och Jessica och åkte ut till Örnsberg där vi blev bjudna på våfflor, drack rödvin, hade lite hattfest, läste dikter och bjöd upp till allsång. Och så blev jag lite kär i Karin Boye.

Efter att ha varit helt vit i tre veckor var det eventuellt lite ambitiöst att ge sig på rödvin, champagne OCH Jägermeister samma kväll och detta fick jag erfara dagen efter kalaset. Om vi säger som så. Jag lämnade PA's soffa klockan 16 på lördagen, innan dess kunde jag mest kvida, gnälla, blunda och dricka cola (och två ägg) som han var snäll nog att gå och köpa till mig.

Detta makabra tillstånd till trots hade jag och PA en mycket gemytlig dag med prat om livet, bildspel och en hel massa sittdansande (liggdansande för min del) till musik som många nog skulle arkivera under ”skämskudde”. Och lite finsk tango. Det var en aning plågsamt. Men ska man nödvändigtvis vara bakis så ska man nog banne mig vara det i den här mannens sällskap. Asgarv ger liv åter, eller nått.

Karin Boye, hon kan det här med ord.

Jag och det förrädiska rödvinet. Och Emil-i-Lönneberga-kepsen.

Jessica gömde sig bakom den enorma lila hatten och såg lite filmstjärnig ut.

Hon hade dessutom varit otroligt ambitiös och skrivit egna dikter. Så vackra ord så jag försmäktar.

Jenny i stråhatt och slips. Snitsigt.

Vår eminente värd, PA.

Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.

Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.

– Karin Boye