[blockquote source=”Stockholms filmfestival”]I en av årets stora amerikanska independentfilmsensationer berättas den sanna historien om dödsskjutningen av 22-årige Oscar Grant. I en närgången och energisk skildring av hans sista dygn vid liv lär vi känna människan bakom rubrikerna, får inblick i en ung mans kärlek till sin familj och vad som föranledde separationen mellan dem. Prisbelönt film producerad av Forest Whitaker.[/blockquote]

Klumpen i magen etablerar sig den första minuten i filmen då äkta material från dödsskjutningen den där hemska nyårsnatten för nästan fem år sedan visas på duken. Det blir ju inte mindre läskigt i och med att scenen är inspelad på precis samma plats som där händelsen inträffade. Sedan spolar vi tillbaka och följer Oscar Grant under hans sista dygn i livet. Men klumpen sitter där som ett smäck för man vet vad som komma skall. När han försöker få sitt gamla jobb tillbaka och tjafsar med chefen. När han lagar middag med familjen. När han hänger med sin dotter.

Regissörsdebutanten Ryan Coogler är från samma område som Oscar Grant var och var lika gammal som honom när han dog. Man känner i varje ruta av den här filmen att den var så otroligt viktig för honom att göra. Och vi ska tacka honom för att han gjorde det. Han lyfter fram ett problem som tystas ner, det om rasismens klor som hänger sig kvar i människan. Men det pratas inte om längre, för det är inte PK. Vi ”borde” ha kommit längre. Men att efter ha sett både ”12 Years a Slave” och Fruitvale under samma vecka så är det läskigt hur många paralleller man kan dra mellan de två. Mellan slaveriet och en dödsskjutning 2008. Mänskligheten behöver på riktigt få en örfil.

Coogler lyckas nästan hela vägen med att inte framställa Oscar som en perfekt människa, en ängel. Det är borderline många gånger, då han verkar lite för perfekt. Men så ser man den struliga sidan av honom och inser att han bara är människa, som oss alla. En människa som inte förtjänade att skjutas i ryggen när han bar handbojor.

En av årets viktigaste filmer. Se den.

Filmen visades under Stockholms filmfestival och vann priset för bästa regidebut.