Jag avslutade precis allt med C. Jag kan inte göra detta just nu. Kan inte satsa allt på en annan människa när jag inte vet var jag har mig själv. Jag står inte tillräckligt stabilt på mina egna ben för att inte luta mig mot honom och den trygghet han erbjuder. Och gör jag det är risken stor att jag glider tillbaka in i alla de gamla mönstren och sårar honom ännu mer än vad jag redan gjort.
Så jag drog mig ur. Satt mittemot honom på vårt gamla kontor och var så ärlig jag kunde. Det skar som knivar i mig. Tårarna rann över mitt ansikte som de flödade i hans blick.
Nu är inte rätt tid för oss. Är det meningen så kommer känslorna finnas kvar när mina ben är starka nog att bära mig.
Älskar dig.
15 svar
Starkt gjort.
Förmodligen har du tagit helt rätt beslut, men även dom rätta besluten kan göra ont som fan! Fortsätt din resa, fortsätt vara rädd om dig själv och om dom du älskar. Låt kärleken vila, den är stark, den klarar sig själv ett tag. När tiden är mogen….come what may!!! Stor kram!
Åh vad starkt gjort av dig!! Önskar att jag hade hälften av din styrka. Det kommer gå jättebra för dig, det är jag övertygad om. Sköt om dig! *kram*
Mycket starkt och modigt gjort. Jag skulle inte ha klarat av det.
om ni är menade för varandra så hittar ni tillbaks.
Modig du är, och stark. Kram kram
Förstår inte riktigt resonemanget… Men du gör säkert det som känns bäst just nu. Så länge ni båda kan vara ärliga och vet var ni har varandra.
Kram! Om det inte känns rätt så ska man inte fortsätta något! Detta måste ha varit oerhört jobbigt att göra, men säkert nödvändigt! Du är stark! Hoppas du hittar dig själv snart!
…tror du har drabbats av ”singel-felet”. Har varit med om fenomenet själv (varit alla 3 personer (den som vill va singel, den som blir lämnad pga felet och den som felet begås med)), och det är inget man kan göra nåt åt, bara att låta det passera. Du lär märka om några månader, när det inte är lika roligt längre… Lev livet nu, men C kommer du knappast kunna få tillbaka.
Riktigt tråkigt att höra. Men jag instämmer med föregående talare, Ida. ”singelfelet”…
Ida & Carro > Ledsen att ni känner så, men ni är helt ute och cyklar. Detta handlar inte om någon annan. Bara om mig.
Första stadiet: partyliv
Andra stadiet: förnekelse
Tredje stadiet: ångest, ensamhet
Men jag hoppas innerligt att jag har fel..
Så är det väl vid alla breakups, det har väl inget att göra med anledningen till att det blev som det blev?
Vill bara säga att jag tror alla hanterar separationer på olika sätt. Det finns inga generaliseringar i sorg – var och en går igenom olika faser på olika sätt. Att våga släppa taget är mycket modigt och kräver ofta mer styrka än att stanna kvar i en relation när man inte mår bra. Oavsett anledningen till att man inte mår bra!
Utmanningsdepression kräver otroligt mycket av den som drabbats och otroligt mycket av dom som står nära den som drabbats. Men man kan läkas och bli hel – man kan våga älska och bli älskad igen! Men resan börjar med att må bra i sig själv och inte genom andra. Du är på god väg, Linda! Det tror jag C också förstår och respekterar, även om han blivit sårad tidigare. Fortsätt vara rädda om varandra, hoppas ni finner styrka i vänskapen!
Tack Bea för att du förstår.. allt är inte svart eller vitt.. *kram*
Detta är den svart/vita sanningen:
Vi träffas på måndags kväll och bestämmer oss för att försöka igen. Jag säger att jag inte vill att du ska umgås med Vara-killen.
Eftersom ni smådejtade.
Du skriver ”Tyvärr så är jag rädd att jag förlorat en person som kunde blivit en mycket god vän i processen.”
och jag antar att du släpper honom.
Du festar med killen ändå på lördagen, fast du vet att jag ogillar det men va fan ska jag säga? Jag kan ju inte förbjuda dig o träffa honom.
Du låter han sova över från lör-ons , kommer hem till mig och säger ”att det inte känns rätt.Jag får dig o gå in i samma möster”,
du åker tillbaka hem och fortsätter och umgås med honom…
Som du inte säger till mig utan att jag får själv redan på att han varit där pga att jag åkte hem till dig
och ertappade er. Är det och vara ärlig?
Fattar du hur jag känner mig efter ett sådant avslut? Det är det sättet som gör mig så ledsen och förbannad. Inte
att du vill ha mer tid, det hade jag kunnat ta.
Du säger att du älskar mig, men behandlar man verkligen någon man tycker om på detta sätt?
Så du Linda, och ni andra som läser denna blogg inser nog att jag inte har så mycket tillövers för dig nu så
som du har behandlat mig. Kommer aldrig att kunna förlåta dig för detta. Over and out!