Jag brukar ju ofta säga att glädje och sorg kan samexistera. Att man kan känna båda två samtidigt, inte sällan i samma stund.

Mina första dygn som kycklingmamma har varit lite kämpiga. Från total eufori över den första kläckta kycklingen, till sorg när inte alla klarar sig.

Kläcket är nu avslutat och av åtta ägg resulterade fyra i kycklingar. En av dem dog igår.

Den kycklingen var den sista att picka hål på ägget. Jag såg näbben sticka ut i samma veva som den tredje kycklingen kläcktes på måndag kväll men sedan hände ingenting på jättelång tid. Jag gick och la mig och när jag klev upp på morgonen var det fortfarande bara ett litet hål på ägget där jag såg näbben sticka ut då och då. Hinnan hade helt torkat runt hålet och kycklingen verkade helt slut.

Så jag tog beslutet att hjälpa den ur ägget. Egentligen ska man ju verkligen inte göra det eftersom det kan leda till en massa komplikationer med blödande blodkärl and whatnot men jag tänkte – hellre att den får en chans än att den dör inne i ägget. Så jag satte mig med pincett och vatten och försiktigt, försiktigt skalade jag bort ägget och hinnan från kycklingen och la in den i värmen i kläckaren igen.

Där låg den i ungefär ett dygn och ömsom pep och sprattlade och ömsom stensov så det såg ut som att den hade dött. Den var generellt väldigt trött och tagen och ställde inte sig upp en enda gång.

Ett dygn efter att de kläckts hade alla andra kycklingar torkat och var uppe, fluffiga och pigga. Den här lille krabaten såg likadan ut fortfarande och såg inte ut att ha torkat alls. Jag rådfrågade då mina kycklingexperter och tog sedan ut den för att försöka lösa upp hinnan som låg ovanpå dunet så att den kunde torka upp.

Den klarade dock inte den ansträngningen utan medan jag höll på att rengöra den dog den i min hand. Och jag grät och undrade hur många fel jag gjort längs vägen.

Igår kväll, efter att kycklingen dog, flyttade jag över alla kycklingar till undulatsburen som fungerar som deras hem tills de är redo att flytta ut till hönshuset. Men sedan kom nästa problem.

Den andra kycklingen att kläckas är också en liten svag krabat som har problem med sina ben. De vill liksom inte räta ut sig under kroppen utan hen vaggar liksom fram på magen och använder varken fötter eller ben.

Den har jag nu försökt ”rehabilitera” och satt ihop benen på den med ett litet gummiband så att den ”måste” hålla ihop benen. Även fötterna försökt jag räta ut genom att sätta dem på små små möbeltassar. Och så har jag masserat fötterna och försökt stretcha som jag också läste att man kunde göra.

Så nu får vi se. Har den inte blivit bättre på några dagar måste jag nog ta bort den. Den kommer aldrig klara sig ändå i så fall, den kommer inte lyckas fixa mat om den inte kan gå.

Jag kunde få fått en lättare start som kycklingmamma men jag antar att det är så här verkligheten kommer se ut.

Jag har i alla fall två friska och pigga individer, båda Silveruddsblå, och dem är jag så lycklig över. Plockar ut dem ur buren och kelar med dem varje stund jag får över. Som den hönsmamma jag är.