Redan när jag såg Facebookgruppen ”2kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti” första gången luktade det rutten fisk. En grupp där anonyma sponsorer skulle hosta upp 200 000 spänn när gruppen nådde 100 000 medlemmar. Men bara då, annars blir det inga cash! Underligt nog ökade även gränsen för antalet medlemmar hela tiden.

Några problem bara.

Ett. Det finns inte en chans i helvete att någon, hur godhjärtad han/hon än på vara, donerar 200 000 via en Facebookgrupp utan att tjäna något på det. Hela poängen om man skulle nyttja Facebook är väl att få publicitet?

Två. Skaparen Therese Danielsson har hela 67 vänner (vilket basically är ingenting i Facebook-universum), hennes inlägg är konstigt uppbyggda och inte speciellt förtroendeingivande. Plus att bilden ser ut som att den är googlad från någon skön kristen skola i midwest-USA.

Självklart gick jag ändå med. Ifall stackarna i Haiti hade en chans på 200 lax så ville jag ju vara med på ett hörn och hjälpa.

Men såklart var magkänslan rätt. Min käre vän Anders har letat reda på snorungarna som roar sig på vår, och offrens, bekostnad. De häckar på Flashback, en community för glin som inte har något bättre för sig än att häckla bättre troende (okej, lite naiva) människor. Nu är planen att byta namn på gruppen så att de 208 000 medlemmarna helt plötsligt gillar nekrofiler. Alltså, jag fattar om kidsen är uttråkade och gillar att driva med folk, men jordbävningsoffren? Är inte det lite väl tacky?

Självklart ger jag ju dem, med det här inlägget, precis vad det är de vill ha. Uppmärksamhet. Men om de är okej med att bli kallade smaklösa glin, så är jag okej med att ge dem den uppmärksamheten.