Sådana här kvällar gör mig så lycklig och så sorgsen på samma gång.

Jag vill lyssna på ballader från svunna tider, tänka på obesvarade kärlekar och känna hjärtat brista igen och igen.

Jag vill känna och gråta och sakna och längta. Och drömma. Fast ändå veta att drömmarna inte kommer bli sanna. Det finns en trygghet i det.

En trygghet i en melankoli så stark som den gråaste betong i själen. Som blir mer sliten och mer vacker med åren.

En acceptans i sorgen och ensamheten. En hopplöshet och en förtvivlan. I stillhet.

Jag ser mig själv i solnedgången. Det vackra som glimmar till och försvinner. Som finns i minnet men som aldrig syns igen.