Jag känner ibland att hela jag är som att jag går i motvind. Framåtlutad, för att det blåser så hårt, kämpar jag mig framåt. Och jag ser liksom inte var jag är på väg för jag kisar och det rinner i ögonen. Som att jag kämpar mot något osynligt. Och jag blir förbannad för att jag kan inte göra någonting alls för att få det att sluta blåsa.
Men så helt plötsligt, för en sekund, ställer man sig upprätt. Det blir vindstilla och man ser sig omkring. Och allt blir lugnt. Och man ser allt klart och allt känns överkomligt och fint. Och det varar inte mer än ett ögonblick men där och då känns livet harmoniskt. Görbart.
Den här läxan kämpar jag med just nu. Att acceptera det jag inte kan förändra. Att försöka styra om energin och lägga den på mig själv. Bryta destruktiva mönster och skapa nya som ger mig kraft. Ta reda på vad jag jag mår bra av och hur jag ska få mitt liv att bli det bästa liv jag kan leva. För mig och ingen annan.
Jag börjar se ljuset i slutet på tunneln.
2 svar
Jag känner verkligen igen mig i det du skriver om. Där var jag för drygt ett år sedan, då allt är en kamp.
VIll bara dela med mig av ett utdrag ur en dikt av Tomas Tranströmer som jag hittade för några år sedan brukar göra att det känns lite lättare att andas.
”Det finns mitt i skogen en glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.”
KRAM!
Jag har hört det förut och jag förstår tanken. Och jag är någonstans tacksam för kampen då jag uppskattar de lugna stunderna mer. De skulle bara få kunna vara några fler. Hoppas vi ses snart vännen. KRAM!