Jag klickade på en länk från Linda K. Jag började läsa. Och sedan började jag gråta. Jag har nog aldrig gråtit av ett blogginlägg förut, speciellt inte skrivet av någon som jag inte känner, som jag inte ens vet vem det är. Men när inlägget handlar om det värsta som kan hända, om att få reda på att ens barn har dött, då spelar det ingen roll. Då gråter man. För det finns inget att säga.
Läs. Gråt. Jag lovar att ni kommer uppskatta livet lite, lite mer efter att ni gjort det.
Maria Soxbo är journalist och sedan ett decennium tillbaka bloggare på husligheter.se. Maria har varit i centrum av bloggosfären sedan sin tid som chefredaktör för Modette för 10 år sedan och har även skrivit en bok om modebloggsfenomenet, ”Dagens…
Hej hörrni! Imorse var en spännande morgon (och en tidig sådan) – jag var nämligen med på Nyhetsmorgon och pratade om min bok – ”Yrke:
Jag blir galen på min hårbotten. Den är frisk och glad ungefär tre veckor per år, resten av tiden är den som är trotsig
Reklamsamarbete med Medborgarskolan Herregud, sitter jag med en såg i handen och HANTVERKAR? Nej nu vet jag inte om vi hamnat rätt. Jomen ser ni,
2 svar
Jag satt och läste den bloggen igår innan vi for till svärföräldrarna. Jag bokstavligen hulkade i soffan. Usch vad livet kan sluta hemskt.
Fruktansvärt. Och då har jag inte ens några barn som jag kan relatera till.