Jag klickade på en länk från Linda K. Jag började läsa. Och sedan började jag gråta. Jag har nog aldrig gråtit av ett blogginlägg förut, speciellt inte skrivet av någon som jag inte känner, som jag inte ens vet vem det är. Men när inlägget handlar om det värsta som kan hända, om att få reda på att ens barn har dött, då spelar det ingen roll. Då gråter man. För det finns inget att säga.
Läs. Gråt. Jag lovar att ni kommer uppskatta livet lite, lite mer efter att ni gjort det.
Foto: Jacqueline Wester Hej vänner! Hur mår ni idag? Hörrni, jag har tänkt på en sak. Eller, jag har tänkt på rätt många saker, det
Nästa vecka kommer gå ner i historien på min bucket list – jag ska nämligen närvara på Bokmässan i egenskap av FÖRFATTARE! Det är så
I november började solen sjunka längre och längre ner mot horisonten och tog sig knappt ovanför trädtopparna i slutet. En morgon åt jag frukost med
Hej kompis! Hur mår du denna måndag? Jag inser ju nu att det är en vecka sedan jag bloggade och det har verkligen bara sagt
2 svar
Jag satt och läste den bloggen igår innan vi for till svärföräldrarna. Jag bokstavligen hulkade i soffan. Usch vad livet kan sluta hemskt.
Fruktansvärt. Och då har jag inte ens några barn som jag kan relatera till.