Kom precis hem efter min första praktikdag på skolan. Och jag har mer ångest än någonsin. Inte ens en hel arbetsdag behövdes det för att få mig att bli panikslagen och känna att jag är helt ute och cyklar.
De som sa att jag inte var född till lärare hade nog rätt. Tillbaks till ruta ett.
8 svar
Du får se det positiva i det hela, det är ju jättebra att du får prova på läraryrket och se om det passar dig eller ej. Istället för att upptäcka det efter flera års studier och när du fått en massa skulder… Visst kan det ju kännas hopplöst men som sagt så är det bra att få en chans att prova innan man tar ett beslut.
Jag bloggutmanar dig!
Kram Vera
Nej, nej, så bör du inte tänka. Jag tror att du skulle vara en mycket bra lärare! Jag har min andra grupp nu och är helt slut efter bara 1,5 timme. Det kräver så mycket av en; energi, engagemang, ork och lust, idéer till lektioner. De på grundskolan kräver annat och mer därtill. Men i slutändan är det givande och kreativt arbete. Jag vet inte din sjukdomshistoria och inte mycket om ditt privatliv, men jag vill göra en vild gissning på att din ångest kan bottna i annat än att du inte skulle klara av att jobba, som lärare. Jag förstår att det är svårt att komma tillbaka, ibland är det svårt att överhuvudtaget gå till jobbet oavsett hur mycket man trivs och har det bra. Men baby steps, glöm inte det! Just nu är du på praktik bara och du har ingen kunskap, inga vertyg att använda dig av. Ungarna är över en, jag vet. Jag vikarierade ett antal gånger på låg- och mellanstadie. De första gångerna kom jag hem helt död. Sen lär man sig att hantera barnen, och situationerna, och jobbet i sig. Ge inte upp alldeles för lätt!
Emma > Precis. Men jag vet liksom inte var gränsen går. Är det inget för mig eller har jag bara en dålig dag? Men hela kroppen skriker nej.
Vera > Spännande!
Maja > Jag uppskattar verkligen din peppning, men det är ju just min sjukdomshistoria som försvårar allting så grymt. Just att det kräver så otroligt mycket av mig och jag vet inte om jag skulle klara av den pressen. Jag har tyvärr inte samma förutsättningar som ”friska” människor.. 🙁
Jag tror jag till en viss del vet hur det känns för dig iaf. Och jag vet hur jobbigt det är att känna panik i nya situationer, då man ska ut bland folk eller sånt. Men ge inte upp bara för att första dagen inte gick som du ville. Du måste kämpa. Jag lovar. Ge inte upp. Det blir inte bättre av det. Jobba jobba! Sätt inte upp för höga ”mål” i början, utan ta det i egen takt, men ”stå inte stilla”.
Jag känner ju inte dig, men vad jag läst här på bloggen så verkar du ju passa hur bra som helst som lärare.
Ge inte upp efter ett bakslag. ”Baby steps”, som någon redan sa tidigare.
Sköt om dig! Stora styrkekramar från mig.
Janina > Men det är inte alls det att jag känner panik, och dagen gick bra, inte alls några panikattacker. Jag känner bara att kroppen säger ifrån i längden.
Ah, okej. Ja då var det ju en annan grej.
Men tycker du det inte kommer att fungera i längden så tycker jag du inte ska göra det. Om du inte vill.
Tänk efter vad som intresserar dig mest av allt, och försök jobba inom det området. Det är aldrig kul att jobba med nåt som bara känns så där ”halvt” roligt. Eller nåt sånt man inte känner sig säker inom.
Janina > Nä, det är ju just det. Att lägga ner pengar och tid på att plugga till någon som känns ”meh” känns ju sådär. Trots allt har jag ju 40 år kvar som jag ska jobba..