När jag satte mig ner för att skriva det här inlägget så snurrade ett ord i mitt huvud. Tillhörighet. Jag försöker dock fortfarande få klart för mig vad det är jag vill säga så bare with me.
Alla vill vi tillhöra något större än oss själva. Det må vara familj, en partner, religion, Stureplanskulten, what have you. I stort sett alla mina vänner har nu antingen pojkvän, barn eller både och. De få som inte har det är ute och festar varje helg. Och kvar står jag och vet inte vilket ben jag ska stå på. Som en klok kvinna sa till mig, jag är bra på att vara singel, men inte på att vara ensam. Jag är även rätt kass på att festa hela natten. Jag saknar att vara det där självklara sällskapet en lördagkväll, den där personen man ringer först när något roligt händer.
Jag är snart 30 år gammal och vet inte vilken min favoritfärg är. Jag vet inte om en film är bra innan jag fått medhåll. Jag undrar fortfarande om jag verkligen gillade Blonde eller om jag bara tyckte att det var ett utdraget dravel. Och gillar jag verkligen rutigt? Jag tycker så mycket samtidigt som jag är en kappvändare.
Jag är så beroende av vad andra tycker. Jag försöker avvänja mig, vid det här laget har jag fler vändor på rehab än Lindsay Lohan. Men när man har ett beteende som är 20 år gammalt inpräntat i ryggmärgen så görs det inte i en handvändning. Jag antar att man måste tillhöra sig själv innan man kan vara en självständig del i något större.
Var det nånting i det här inlägget som verkade vettigt? Min självrannsakan har en tendens att spåra ur.
8 svar
Är också snart 30 och också rätt förvirrad. 😉 Är visserligen inte singel nu, men innan jag träffade pojkvännen för ett halvår sen var jag det rätt länge, i fyra år. Samtidigt som jag alltid var femte hjulet med kompisarna.
Så jag vill bara säga att jag känner igen mig – big time. I den där längtan efter att få vara viktigast. Att få vara den där första personen som någon ringer.
”Man måste tillhöra sig själv innan man kan vara en självständig del i något större.” Mycket klokt formulerat – tror att du är på rätt väg. Men måste man veta allt förresten? Vem man är och vad man tycker om allt? Sånt där förändras ju hela tiden… 🙂
Haha, undrar om min kommentar verkar vettig?? 😉
Jag tycker mycket, ja allt, lät vettigt. Du har så kloka svar, men säkert svårt att omvandla dem i praktiken. Kämpa på bara, lyckan finns bakom hörnet 🙂
MARIA:
”Men måste man veta allt förresten? Vem man är och vad man tycker om allt?” Så måste jag nog tänka lite oftare, ångesten släppte faktiskt lite när jag läste det där.
IDA:
Ja, det är ju det. Jag är väldigt klok på papper. Men sen då? 😉
Äsch, få inte ångest, vem har som sagt sagt att man måste veta allt hela tiden?! Jag är, god forbid, ÖVER 30 år, och typ allt det du skriver om! Ska jag bara gå och självdö i en vrå då eller? Nä, lyssna på Maria och mig nu, och acceptera nuet som det är! Då kommer sedan-et (bra ord va? ;)) bli kalas, det lovar och tror jag! För både dig och mig! 🙂
Jag undrar ibland om man nånsin kommer komma på vart man hör hemma! Men som du sa till mig, när helvetet fryser till is så händer det… =)
MONIKA:
Jamen, om du lovar så! 😉
JEMPA:
Jag väntar spänt på istiden!
Jag klickade hit via en kommentar hos Minna så jag har aldrig läst din blogg förut, men jag måste säga att jag blev alldeles tårögd av dina rader i det långa inlägget om att blogga eller inte, särskilt: ”När alla har någon i sitt liv som är viktigare än jag. Jag står inte i första rummet för någon”
Det berör väl mig eftersom det är precis så jag känner det och samma med det du skriver om ovan om tillhörighet och lördagskvällar.. som att jag liksom blivit kvarglömd kvar på nåt vis medan andra har fortsatt vidare.. så det känns rätt skönt att det faktiskt finns såna som tänker och känner som jag, även om det egentligen inte hjälper någon av oss.
Oj, har du bloggat i så många år så förstår jag verkligen att du funderar ibland! Jag är beginner på det här området jag.
Nu klickar jag på ”lägg-till-favoritknappen” och återkommer!
PS. En katt låter som en alldeles förträffligt bra idé!
Tack för din kommentar, det känns lika skönt för mig att det finns människor där ute som reagerar så starkt på mina ord att de vill svara, att de (du) känner likadant som jag. Tack för att du vill komma tillbaka. 🙂