Det är en månad och två dagar sedan jag sprang senast. Sedan dess har jag betat av en förkylning, en halsfluss, en tatueringsifyllnad och ett gäng riktigt sugiga dagar. I lördags tog jag sista tabletten i penicillinkuren och idag snörde jag till slut på mig joggingskorna igen.

Jag var ärligt talat rädd när jag gav mig ut idag. Jag satt hela eftermiddagen och prokrastinerade och hoppades att ångesten skulle försvinna men det vägrade ge vika. Så då hade jag inget annat val än att helt enkelt ångvälta ned den.

Jag antar att jag var rädd för att jag skulle vara tvungen att återvända till ruta ett. Igen. Att misslyckas. Igen. Men när jag väl kom ut och fick fart på fötterna så visade det sig att det inte alls var så farligt. Visst, jag orkade inte lika mycket som vid mitt senaste pass men så tog jag det också lugnare för att känna efter. Jag pressade inte mig själv som jag hade gjort vid ett ”vanligt” pass.

Så. Jag får backa några veckor i löpskolsprogrammet. Känna efter lite. Försöka få in träningen i min rutin igen och passa ihop det med att jobba mer, att det blir kallare och mörkare. Det blir knappast tolv veckor det här programmet, snarare hundratolv. Men huvudsaken är att jag gör det. Att jag strävar framåt. Att lusten och kämpaglöden inte sinar.

Nu kör vi. Igen.