Ni vet den där stickande känslan man får i händerna och fötterna när man är riktigt nervös? När det känns som att de ska domna bort och ramla av? Den känslan hade jag när tåget rullade in i Borås tidigare ikväll. Samtidigt som det kändes som att jag inte varit där på en mindre evighet så kändes det som det var igår som Borås var mitt hem och allt som följde med det.

Pappa och hans fru Nelly mötte upp mig på stationen, pappa gav mig en härlig björnkram och nervositeten la sig lite grann för en stund. Men hela tiden vi åkte genom stan så var jag på helspänn. Tänk om jag skulle se honom någonstans. Eller ännu värre – han och hans tjej. Men som tur är skonades jag.

Jag vet inte ens om han är i stan. Jag hade tänkt messa och meddela att jag skulle vara här i helgen men efter samtal (läs: ältande) med några vänner så kom jag fram till att det kanske inte var någon bra idé. Jag vill inte göra mig själv för ”viktig”. Han har ju trots allt gått vidare och hans liv kretsar ju faktiskt inte längre runt mitt vara eller icke vara.

Så nu, efter att Nelly tryckt i mig smörgåstårta så att jag är nöjd och äckligt proppmätt så blir det läggdags. Nervositet tar verkligen musten ur en.

Imorrn kväll kommer prövningen. Jag har inte fått tillräckligt med mental träning för detta.

”Allt kommer att ordna sig. Allt kommer bli som det var meningen att vara.”