När blev det underhållning att driva med folk? Människor som inte är offentliga eller på något sätt sökt uppmärksamheten? Var går gränsen till mobbing?
Nu på morgonen har jag suttit och läst Hanna Fahls krönika om att de unga tjejer som är fans av Justin Bieber och den här senaste veckan samlats i Stockholm för hans konserter, det anses tydligen vara helt okej att göra narr av dem. Som radiostationen NRJ härom dagen. Jag klipper och klistrar från Hannas krönika:
När ”Vakna med NRJ” ringer upp Sofia låter hon förvånad. Det är programledarna Jakob Öqvist, Martin Björk och Izabella Fröberg hon får prata med. ”Visst är det väl så att du är lite förtjust i Justin Bieber? Är du en belieber?”, frågar de. Sofia skrattar och säger ja, hon är ett stort fan. ”Gulle”, säger Izabella Fröberg. ”Jag visste inte ens att det fanns såna här Justin Bieber-fans”, säger Martin Björk. Programledarna berättar att hon har vunnit en tävling. Hon ska få gå på konserten och träffa Justin Bieber, äta mat tillsammans med honom, ta bilder. Hon kommer att vara helt ensam med Bieber under mötet, bara de två, exklusivt. Sofia blir fruktansvärt glad. Man hör det på hennes röst. ”Ni skämtar!” ropar hon, kan knappt få fram något mer, hon skrattar bara.
Samtalet pågår i drygt två minuter. ”Det roligaste av allt, Sofia, det är att vi har med oss, på linjen, Justin Bieber himself”, säger Jakob Öqvist till slut. Men det finns ingen Justin Bieber på tråden. Det hela är nämligen, bokstavligen, ett skämt. ”Du. Är. SÅ. LURAD!” skriker Martin Björk glatt och drar i gång ljudeffekterna, fanfarer och explosioner. Sofia börjar gråta. I direktsänd radio, i en situation som hon inte har bett om att få vara med i.
Det här är så smaklöst att det finns inte ord för det. Det är elakt, äckligt. Det är inte underhållning, det är mobbing, rakt upp och ner.
Hur kommer det sig att när unga tjejer är fans så får de automatiskt en skylt i pannan som säger ”driv med oss”? Jag har aldrig sett ett program göra narr av alla män som vandrar staden fram klädd i grönt och vitt och skanderar över Bajens senaste vinst. Eller de som övernattar utanför Apple Store inför släppet av den senaste iPrylen. Eller de som bara MÅSTE se hur det gick för AIK den där senaste matchen. Hur kommer det sig att när en tjej beundrar någon eller något så är hon ett ”galet fan”? Något man gör sig lustig över.
Men har ni tänkt på en sak när man ser dessa tjejer i kö till Globen, i samlad tropp utanför hotellet eller skrikande på konserter? De är alltid i grupp. De gillar samma sak. De tillhör något. Och för någon som varit ett fan av Julia Roberts i snart 25 år så kan jag säga att det är precis det som gör det hela så härligt. Tillhörigheten. En gemensam beundran för en person eller grupp. Man samlas kring någonting, man lyssnar på musiken, ser på filmerna, man har något gemensamt som andra inte förstår.
Efter att ha drivit Julia Roberts största fansite i ganska precis 14 år så har jag fått vänner över hela världen, jag har en karriär inom webben som jag inte hade haft om jag inte hade startat sajten. Och jag har lärt mig otroligt mycket om hur människor behandlar människor.
Jag möts ofta av höjda ögonbryn när jag berättar om min beundran för Julia. Många frågar ”vad är det som är så speciellt med henne?”. Jag brukar kontra med ”Vad är det som är så speciellt med AIK/Bruce Springsteen/valfri annan hobby som du ägnar dig åt?”. Det spelar väl egentligen ingen roll. Beundran och hobbies finns där för att vi ska må bra. Kan vi inte bara låta det vara så?
Ett svar