Elizabeth Gilbert har blivit något av en husguru för mig sedan ”Eat, Pray, Love”. Jag knarkar intervjuer på YouTube och hon säger alltid något klokt som slår rot någonstans långt inombords. Det är konstanta ”ja, precis så är det ju!”-uppenbarelser, som att hon lyckats sätta ord på sådant man själv bara känner och inte kan verbalisera hur mycket man än försöker.

När jag såg det det här klippet så hade jag ett sådant ögonblick. En tanke. Att vi alla är som piggsvin i ett moment 22. Att längtan efter kärlek och värme är starkare än rädslan att bli sårad. Och att vi stångar oss blodiga i jakten på ”Jerry Maguire”-fantasin. Men genom att lära sig att vara sin egen värme kan man bara låta den andra parten vara ett fantastisk komplement. Inte vänta sig att han ska göra mig fullständig utan bara vara ett litet körsbär på toppen. Och därmed bespara oss besvikelsen när det visar sig att han inte är perfekt. Och någonstans i det hitta en hållbarhet. Lycka i sig själv istället för att förlita sig på att någon annan ska tillhandahålla den.

Kanske är det bara relationsfobin (som jag inte visste att jag hade) som talar, men det makes sense på något vis. Eller vad tycker ni?

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=f_qhdPflUb8]