Påskledigheten har kommit till sitt slut och i morgon sätter den bistra verkligheten sina sylvassa klor i mig igen. En verklighet utan 6.45 wake up calls och utan en konstant ström av små fina meddelanden som gör dagen lite lättare att ta sig igenom. Utan varma stunder att se fram emot. En verklighet som är lite tyngre än för en vecka sedan.
Ibland tänker jag att jag är lite fånig. Som använder ordet ”sorg” och är så ledsen som jag har varit. Som att jag tar bort kraften i ordet, i tillståndet, från de som faktiskt känner det ”på riktigt”. De som förlorat någon som faktiskt var deras. För ibland känns det som vi hade som en dröm. En parentes i det ”riktiga” livet som nu ska återgå till det normala. Men jag antar att man bara kan utgå från sin egen referensram.
Saknaden går onekligen i vågor. Jag har skrattat mycket i helgen. Bitvis varit glad på riktigt. Inte gråtit så mycket utan mest vant mig vid tomheten. Vid avståndet och känslan av ingen återvändo som blev än mer påtaglig när jag fick höra hans röst där i lördagsnatten. Den som bar mig hem och bäddade ner mig på småtimmarna. Som inte sa så mycket men ändå precis allt. Som gjorde att jag kände mig så nära honom men ändå så plågsamt långt borta.
En dag i taget. Mot att bli ”normal” igen. Någon som är lite extra jobbigt när man egentligen inte alls vill tillbaka dit. När man trivs precis där man var.
Sov gott mina vänner. Jag hoppas ni är lyckliga, var ni än är.




