Gästbloggscirkel: Låt oss prata om kärlek

Gästbloggscirkel: Låt oss prata om kärlek

Det hela började på en restaurang vid italienska rivieran. Lorenzo, en italiensk man i sina bästa år som bland fyra kvinnor också i sina bästa år, drogs in i samtalet om relationer. I ett generaliserat uttalande där nyanserna försvann i översättningen yppade han de ljuva orden ”kärleken tar slut efter 3 år”. Föga anade han de högljudda protesterna från framförallt Sofia, och föga anade han att uttalandet skulle leda till att fyra bloggare skulle skriva varsin bloggpost om kärlek. Här kommer Katarinas inlägg på temat.


Efter att ha spenderat en vecka i Italien, romantikens och kanske kärlekens paradis om så vill kommer en hem både frivilligt och ofrivilligt, med nya ögon på kärlek.

Låt oss prata om kärlek.

Det hela började med Lorenzo, en italiensk man i sina bästa år som bland fyra kvinnor i sina också bästa år, drogs in i ett samtal om relationer. I ett generaliserat uttalande där nyanserna försvann i översättningen yppade han de ljuva orden

”Kärleken tar slut efter 3 år” – Lorenzo.

Föga anade han nog då att uttalandet skulle mötas av högljudda protester från Sofia och lite mer lågmälda från oss tre andra runt bordet. Föga anade han nog också att fyra bloggare skulle skriva varsin bloggpost om kärlek, utifrån detta uttalande.

Vi har alla kärlekshistorier att dela med oss utav. Kanske har det varit den där ljumma sommarbriskärleken som smeker kinden lätt och får hjärtat att kvittra eller den där stormande passionen med ett avslut värre än en pisksnärt som lämnat ett djupt öppet blödande varigt sår som en vet i förväg kommer bli helt omöjligt att få att läka utan det starkaste av penicillin. Och så har vi alla kärlekens nyanser, däremellan.

I Italien tar kärleken slut efter tre år

Synen på kärlek varierar såklart över kulturgränserna. Det kan vi nog enas om. Kanske är det också därför Lorenzo så bestämt hävdar att kärleken tar slut efter tre år. För kanske gör den det i Italien?

Tar verkligen kärleken slut efter tre år?

När jag ställer frågan i sociala medier är svaren minst sagt engagerade och varierade.

En bloggare skriver om en undersökning genomförd av forskare i Pisa. Om en får tro forskarna så går förälskelsen över redan efter två år. Förklaringen är visserligen utifrån en biologisk synpunkt, impulser och hormoner, och med denna utgångspunkt har de påvisat att så är fallet.

En andra kompis säger; att det är Helt rätt! Den vanliga normen om att leva med samma människa, det traditionella passar inte hen och hen kan inte mer än ljudligt instämma till den kloka italienska filosofens ord. Kanske rent av ett halleluja moment.

En tredje säger; att det delvis stämmer det här med tre år och att man först kan ride the vawe för att sedan behöva börja jobba på relationen för att få kärleken bestående, men att det snarare sker vid sex år, beroende på. Hen hänvisar till hur vanligt det är med separationer runt år sex.

En fjärde säger; att den första tiden, förälskelsefasen, inte är kärlek utan att en snarare är ”helt från vettet” och att det tillståndet knappast är kärlek.

En femte säger; att ja, vid år tre kanske förälskelsen tar slut, men då tar kärleken vid, om man inte är italienare då förstås.

Någonstans i skarven mellan alla historier hittar en kärnan.

Vad är kärlek för mig?

Jag är benägen att hålla med om att ett uttalande som Lorenzos är provocerande. För accepterar man detta, faller på något vis den traditionella synen på kärlek och äktenskap. För om kärleken tar slut efter tre år, vad är då meningen med ett traditionellt äktenskap?

Om man och andra sidan inte tycker att kärlek och förälskelse är samma sak utan att förälskelse bara är en första fas av kärlek så faller kanske inte teorin om ett lyckligt långt äktenskap bara för att förälskelsen övergår i något annat (tar slut vid tredje året). Jag antar att man på sätt och vis nu kommer till en punkt, där man väljer själv, oavsett vad forskningen talar om för en.

För mig är det nödvändigtvis varken det ena eller andra. Jag tror inte att förälskelse eller kärlek tar slut efter tre år, inte för alla. I min värld passar helt enkelt vissa människor och deras personligheter bättre ihop än andras. Med separationer i bagaget håller jag dock med om att en ibland måste jobba på det för att komma förbi livsomvälvande gränser, men jag tror inte att alla behöver jobba lika hårt.

Jag tror det finns människor som vandrar på den här jorden som skapades för att vandra tillsammans. Som från första andetaget gör samma val i livet och när blickarna möts vet att de är ämnade att för evigt vandra jorden tillsamman. Äktenskapstycke, om en så vill.

Jag tror också att det finns flera av dessa personer och förhållanden, för en människa. Det finns inte en enda Hollywood-äktenskaps-skirande-rosa-rätt-person, utan flera, för oss alla. En person en kanske träffar när man är 16 år, men kanske likaså när man är 60 +. En person man träffar lägligt och med tajming och en person en träffar när den redan är gift, med någon annan. Det spelar egentligen ingen roll när, hur eller med vem men jag tror och vill tro att man någon gång i livet träffar en av dessa personer man är menad att vara med.

Vad man sedan gör av det, är en annan historia.

Min tro på kärlek är stark och ett uttalande om att kärleken tar slut efter tre år är för mig högst obegripligt men ändå intressant.

Låt oss nu höra. Vad tycker du? Tror du på evig kärlek och att en kan vara ämnad för en annan människa?

Katarina


Inlägget är skrivet av Katarina från Äntligen Vilse och är en del av en gästbloggcirkel som vi gör ihop med Sofia och Sara. Du kan läsa mitt inlägg på samma tema hos Sara, Saras inlägg hos Sofia och Sofias inlägg hos Katarina. Sedan är vi förstås alla väldigt nyfikna på hur länge kärleken varar enligt dig?

10 svar

  1. Länken till inlägget hos Sara länkar till Katarina i slutet, fyi 🙂

    Och jättekul att läsa era ord och tankar om kärlek. Det är ju något man funderat på några vändor. Jag brukar också tänka på att äktenskapet med att gifta sig och så, uppfanns när vi typ bara levde tills vi var 30-40 år. Då var det nog lättare att hålla ihop.

  2. Jag har ju aldrig fått den att vara längre än ett halvår, men jag har ju människor omkring mig som kan vara precis lika i kärlek med varandra nu som förr, men att det kanske handlar mer om trygghet än förälskelse i längden. Att känna trygghet med någon är för mig kärlek och det är den personen jag söker efter. Så fin cirkel ni gjort! Ska kila vidare och läsa dina, Saras och Sofias tankar också!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

När jag blir vuxen på riktigt

Det är så här jag vill leva när jag blir vuxen på riktigt. I ett fantastiskt hus med historia, men naturen bara utanför dörren, en

Hur reklammärker jag min egen verksamhet?

Vi vet ju redan hur det funkar med annonsmärkning av betalda samarbeten som influencers gör med annonsörer. Vi har även gått igenom vilka uttryck du

En LIVE workshop med Linda Hörnfeldt

Kom igång med din första onlinekurs!

En LIVE tvåtimmars workshop för dig som vill skapa din första onlinekurs. Skriv upp dig på väntelistan för att få information så snart anmälan öppnar!