#52FilmsByWomen: Januari

I början av året drog Women in Film igång kampanjen #52FilmsByWomen, en utmaning som går ut på att se en film regisserad av en kvinna i veckan under ett år. Självklart antog jag utmaningen och nu när januari lämnar oss är det dags att sammanfatta de första fyra filmerna jag sett i år.

suffragette

Suffragette av Sarah Gavron

Jag hade otroligt höga förväntningar på Suffragette och jag måste nog säga att den inte riktigt uppfyllde dem. Det är en stark film med bra skådisar och en sjukt viktig historia, men jag tycker att dramaturgin är rörig och manuset håller liksom inte hela vägen. Med det sagt tycker jag helt klart att den måste ses men när det gäller ämnet är till exempel ”Fröken Frimans Krig” en starkare produktion rent kvalitetsmässigt.

* * *

laggies

Laggies av Lynn Shelton

Lynn Shelton är en av mina absoluta favoriter vad gäller indyregissörer, hon har gjort en av mina bästa filmer, ”Your sister's sister” (finns på Netflix!), och hon har dessutom regisserat ett gäng avsnitt av ”New Girl”! Hennes senaste film, från 2014, heter ”Laggies” och följer Kiera Knightly, men en förvirrande amerikansk accent, genom en 30-årskris som innebär att hon blir bästa kompis med en 16-åring och lever tonårslivet ännu en gång. Filmen är varm och har Lynns fantastiska känsla för relationer, även om den inte lever upp till hennes tidigare filmer.

* * *

Diary of a Teenage Girl

The Diary of a Teenage Girl av Marielle Heller

Ni vet när man var tonåring och började upptäcka sin sexualitet och ”lekte vuxen” och allt var spännande och dramatiskt och fantastiskt och åt helvete? Ungefär det handlar den här filmen om. I 70-talets San Fransisco där allt är ungefär så öppensinnigt som det går att bli? Där inleder Minnie en relation med sin mammas pojkvän (spelad av Alexander Skarsgård) och det är ungefär precis så tonårsdramatiskt som ni anar. Och så jädra bra. SE.

* * * *

The Intern

The Intern av Nancy Meyers

Romcom-drottningen Nancy Meyers (The Holiday, Something's Gotta Give) har den där unika fingertoppskänslan som gör en ”feel good movie”. Här gör hon det igen. Hur hon plockar en fd gangsterskådis, Robert De Niro, gör honom till mysgubbe med en historia som businessboss – sätter honom mot en fab Anne Hathaway som driver en startup som ingen annan. Det känns så jädra modernt, inspirerande och pulling on my heartstrings. Visst finns det delar av filmen som känns för mycket (inbrottet, hallå?!) men all in all är det här en riktigt härlig film.

* * * *

Gillar du det här inlägget? Dela gärna!

Dela på facebook
Dela på Facebook
Dela på twitter
Dela på Twitter
Dela på linkedin
Dela på LinkedIn
Dela på pinterest
Dela på Pinterest

kommentarer

5 svar

  1. Åh, vilket bra initiativ! Jag försöker ofta kvotera min kulturella konsumtion till kvinnor, men det är så svårt med tv-serier och musik, film däremot ser jag så sällan så där skulle det verkligen inte skada att kvotera mer. Tipsar om Obvious Child med bl.a. Jenny Slate och av Gillian Robespierre, fantastisk!

  2. Alltså att detta är något av det första jag möts av när jag för första gången besöker din blogg är ju drömmen, så himla kul och man lider ju alltid av idétorka när det vankas filmval. Började lyssna på din podd för några dagar sen och det var himla så jag var tvungen att kolla in här.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

Loppis

Vlogg: Loppisfest och massor med snö!

Här kommer en vlogg från i MARS. Man kan säga att jag ligger lite efter med redigeringen. Menmen. Jag vill ändå posta den för att

Mål för entreprenören & #lifvet 2020

2020. Ett nytt decennium. Det är stort! Jag vet att det bara är ”ännu ett år” men det är något lite magiskt över sådana här

Triggerhappy

Det är onsdag, jag sitter på ett tåg till Skinnskatteberg där jag ska föreläsa ikväll och så läser jag om Kenza som blivit anmäld till