Sådana här dagar känner jag mig som det där trädet i skogen. Det som inte finns om ingen finns där för att se det. För att höra löven susa eller fåglarnas sång. För att klättra i det och bekräfta dess existens. Ensam och osynlig.

Idag sitter jag här framför min skärm och gråter. Tårar av förvirring trillar nedför mina kinder. De är så blandade att genomskinligheten i dem känns missledande.

Att vara så här lycklig och så här trasig inuti samtidigt borde vara omöjligt. Lycklig för att jag ser människorna omkring mig och jag älskar så många av dem så att det gör ont. Deras vackra, och ibland lika trasiga, själar och stöttande ord och uppmuntrande leenden. Jag kan se det goda av mig själv i dem. Jag känner mig så privilegierad att ha dem i mitt liv. Men många dagar känner jag mig inte värdig.

Dagar som idag hatar jag. Jag hatar att jag känner mig helt handfallen. Att det känns som att någon har lagt en tyngd i storleken av en mindre häst över mitt bröst och bett mig bestiga Mount Everest. Att jag kliver upp ur sängen klockan tre på eftermiddagen och inte ens klarar av att diska utan att börja hyperventilera.

Att jag står i dörröppningen till köket och håller i mig i dörrkarmarna för att inte falla ihop när hela min kropp skakar av ångest. När tårarna rinner nedför kinderna men jag vägrar att ge efter och istället skriker elaka ord åt mig själv för att jag ska skärpa till mig.

Dagar som idag skäms jag över mig själv. För att jag inte har kontroll över någonting, allra minst mig själv. Att jag saknar disciplin. Och vet ni vad det roliga i kråksången är? Att jag även hatar mig själv för att jag inte kan ge mig själv en ”break”. Att jag inte bara kan tillåta mig själv att ha en dålig dag. Stirra i taket och bara vara ledsen att stund. För jag vet ju att det blir bättre. Men nej, istället ska jag spöa skiten ur mig själv mentalt och rasera min egen självkänsla. Mycket produktivt.

Idag är en sådan dag. De är inte lika många eller lika frekventa längre. Men de är lika förjävliga.