Nu är den här på riktigt – utesäsongen. Ni förstår, jag är ingen löpare, jag är joggare, som bäst. En joggare som promenerar ibland för att inte dö av vad det nu är man dör av när det blir skitjobbigt att springa. Jag har inga underställ eller icebugs eller vad de heter och jag springer inte när det skitkallt ute. I vinter har jag således tränat på SATS och inte sprungit mycket alls eftersom det är dödens tråkigt att springa på löpband.

Men nu är värmen här och de senaste veckorna har jag inte varit på gymmet ett enda gång på grund av tokmycket jobb och brist på ork att släpa med träningsväskan på alla möten. Så ja, en aningens lite lathet har spelat in med. När man bara kan dra på sig skorna och kuta runt knuten blir det så mycket lättare att få in träningen.

Förra sommaren hade jag ju ett sånt där löpprogram (eller alltså, ett sånt där man ska lära sig springa, alt lunka, längre än 200 m i sträck) som jag följde men i sommar tror jag helt enkelt att jag kör på känsla. Orkar inte med en sak till att mäta och få prestationsångest över.

Men igår var det tungt. Benen ville inte, flåset ville inte och solen gassade så jag trodde att jag skulle smälta bort. Inte för att klaga eller så, men jogga gör jag helst i skugga och lagom bris.

Så. Det var bara det. Nu joggar vi lite igen. Pga mysigt med skog och pippifåglar och flow när man får till det.