Detta är för mig ett viktigt inlägg, som jag har gått och funderat på länge, som stressat legat och gnagt i maggropen på mig. Om ni tar er tid att läsa igenom det, snälla, lämna en tanke bland kommentarerna. Det kan hjälpa mig i att besluta vilken väg den här bloggen ska gå.
När jag började blogga för ca sju år sedan gjorde jag det för min egen skull. Dagboken fick anta digital form men den hade i stort sett samma syfte. Ventilering. Inte många visste att den fanns och dessutom skrev jag på engelska (bloggfenomenet kom inte till Sverige förrän 2005) så det få som visste att den existerade orkade ofta inte läsa den. Det var lätt att vara helt rak och ärlig med alla delar av mitt liv, bra som dåliga. De som läste var ju ändå bara främlingar som inte visste vem jag var.
Bloggen och ni läsare har hjälpt mig igenom tuffa tider i mitt liv, men trots detta har jag det senaste året känt att jag censurerar mig själv mer och mer. Speciellt när jag är låg och känner mig ensam. Kanske för att jag är rädd att bli offer för det omtalade blogghatet, att bli sparkad när jag ligger ner. Kanske för att fler och fler jag känner ”på riktigt” har börjat läsa. Jag önskar att jag var mer hårdhudad, men jag är, som mamma brukar säga, som en svamp. Jag tar åt mig. Jag tar allt personligt. Och trots att jag i verkliga livet är en väldigt öppen person som glatt babblar på om mitt privatliv till alla som vill (och inte vill) höra, så är det svårare (men samtidigt lättare) på bloggen. Kanske för att de som sitter på andra sidan har lättare för att kritisera. Vissa är jävligt tuffa när de sitter skyddad bakom en dator med bara ett ip-nummer som avslöjar dem. Men jag är ju skyddad med. Ibland är det lättare att öppna sig för främlingar.
Bloggen blir mer och mer ytlig, och trots att det är tvärtemot vad jag vill så är det, i det bloggklimat som råder nuförtiden, inte lika lätt att vara så öppen som jag är van att vara. Det finns så många regler för hur en ”framgångsrik” blogg ska vara, korta inlägg, egna bilder, och framförallt ska den vara nischad. Men hur nishar man en personlig blogg, där ens syfte från början var att helt enkelt bara få ut allt som bubblar inom en? Nu för tiden tänker jag mer på vad ni läsare vill ha, vilka inlägg som får flest kommentarer och hur mycket jag kan gnälla över mitt liv innan ni ledsnar. För jag vill ju också vara poppis. Om man inte syns, finns man inte, eller hur var det?
Sedan jag började blogga på svenska har min besökarskara bytts ut en hel del. Jag undrar vad det var som gjorde att de som läste och kommenterade så entusiastiskt slutade. Vad som gjorde att de nya började. Varför vissa inte kommenterar alls. Jag funderar på hur mycket jag som är för mycket. Nästa sekund så tänker jag, fuck it, det är ju min blogg, jag gör som jag vill.
Jag känner mig ofta ensam. Jag aktiverar mig, omger mig av vänner och bekanta med i slutändan går jag ändå hem till en tom lägenhet. Att då se att man fått en ny kommentar på bloggen värmer i hjärtat. När alla har någon i sitt liv som är viktigare än jag. Jag står inte i första rummet för någon. Och att erkänna att jag vill älska och känna mig älskad får mig att känna mig svag. Likt en Akilles-häl är ensamheten för mig min svaghet, det som lätt skulle kunna nyttjas emot mig.
Nu känns det lite som att en sten lättat från mitt hjärta. Ni är viktiga för mig. Min svaghet är väl att jag också vill vara viktig.
36 svar
Brukar titta in på din blogg lite titt som tätt men kommenterar nog aldrig. Det här inlägget måste jag dock kommentera eftersom det verkligen slet tag i mig.
Min åsikt är att man måste få vara personlig på bloggen annars blir den blek och ytlig istället för ”lättsam”. Jag gillar att läsa om senaste inköpen osv, men blir det enbart sånt så blir det ganska…ekande tomt på nåt sätt. Att läsa om nåns liv och tankar är däremot som att ha ett bra snack med en medmänniska tycker jag. Man får själv nya tankar och kan t.o.m utbyta tankar via kommentarerna.
Jag ser problemet med elaka typer som ger elaka kommentarer. Men jag tror iallafall att alla godhjärtade personer som läser är BETYDLIGT fler än skihögarna och därför tror jag att man till slut hamnar på pluskontot ändå! Det kommer att ge mer energi och glädje till dig än smärta. Så tror jag att det är!
Jag är en sådan där dum besökare som är hur dålig som helst på att kommentera, men din blogg är ändå en av mina favoriter. Har följt dig på olika sätt genom åren (hello, nu låter jag som en stalker), via dina sajter, dina bloggar och jag älskar att besöka dig och dina ord.
Det är klart att man vill älska och känna sig älskad, det ligger i människans natur och inte ska du känna dig svag för det. Det är ju alldeles naturligt.
Vad jag egentligen ville säga var att jag tycker att du är jättebra! På alla sätt. Och jag ser verkligen fram emot att träffa dig!
/ Kattis
Linda, jag har gillat dig hela tiden – det spelar liksom ingen roll vad du skriver om – jag är här ändå och läser. Min egen blogg är ju inte heller styrd, jag skriver vad som faller mig in – och det tycker jag att du ska fortsätta att göra också – skriv det som känns bra just den dagen liksom. glatt eller ledset – det är ju så livet är. tusen kramar!
Måste börja med att säga att jag är en sån läsare som sällan lämnar några rader efter mig, men jag är är nästan dagligen för att se om det kommit några nya inlägg från dig. Tycker om din blandning och att du inte bara skriver om en sak, vilket jag tycker är trist att läsa- Långa inlägg som korta, jag tycker om både och. Sen det är här med personlig man vill vara så är det en svår sak, hur mkt man vill lämna ut sig och så vidare. Själv så ville jag vara öppen, men kände precis som du att jag mot slutet censurerade mig själv. Just nu är jag blogglös, men börjar nog snart igen.
Jag hoppas i alla fall att du fortsätter att blogga, och jag ska försöka lämna någon rad efter mig då och då.
Kram.
men du! jag är här ofta men är dålig på att kommentera. tro inte att du inte är läst och omtyckt bara för att det inte haglar kommentarer. kram!
Jag är också en sån där som läser och läser men väldigt sällan kommenterar, sorry. Om det är någon tröst så kommenterar jag inte hos nån. Du var en av dom första bloggarna jag började läsa på heltid och jag har varit kvar sen dess, tre år sen. Jag gillar att du mixar allt så bra, mode, skönhet, personligt osv, att du INTE är så nischad. Du ska ju skriva det som känns bra för dig, för din egen skull. Så fort du börjar skriva för någon annan blir det inte alls lika roligt att läsa, tycker jag iaf.
Och kom ihåg, det krävs mycket styrka för att kunna visa sig svag!
Hej Linda!
Här är en till som är dålig på att kommentera. Men jag läser här, nästan varje dag. Gillar det jag läser, kanske för att jag upplever dig som öppen, jag känner igen mig i mycket av det du skriver.
Tycker du ska fortsätta blogga om det känns bra för dig, lösenord kan du ju sätta om du vill. Jag har tyvärr ingen egen blogg, har haft men inte orkat eller, mer ärligt; inte vågat skriva rätt ut.
Vad ville jag säga med den här röriga kommentaren då? Att jag läser, tycker om det jag läser och gärna skulle ta en fika med dig om tillfälle gavs.
Sköt om dig!
/Kat
Läser varje dag men har bara kommenterat ett par gånger (de gånger du skrivit om Övik och jag fått en släng av hemlängtan)Tycker om blandningen i din blogg,både det du kallar ytligt och när du skriver om hur du har det och vad du känner.Fortsätt med det.Jag tänker absolut fortsätta läsa även om jag är dålig på att kommentera.Må så gott!!
Åh så många tankar som kommer, har svårt att formulera mig kort här. Har du tid att ses nästa vecka och prata irl? För vi är så lika du och jag du anar inte. Maila mig.
Jag gillar verkligen att läsa din blogg Linda. Periodvis kommenterar jag ofta, just nu har det nog tyvärr varit inne i en period då jag inte varit så duktig på att kommentera.
Jag säger som de andra, jag gillar blandningen i din blogg. Det är ju så livet, är en blandning av olika bestånddelar. Ibland vill man vara djup och analysera och gräva ner sig, ibland vill man ta allt med en klackspark och bara ha kul för stunden.
f-n nu ser jag att ett kommatecken hamnade på fel ställe, går ju knappt att läsa meningen LOL
Jag säger som Johanna. Så många tankar och svårt att sätta det på pränt i en kommentar.
För det första läser jag din goa blog så ofta som jag kan. Du tillhör ju en av mina absoluta favoriter. Jag gillar dig precis som du är. Blandningen ytligt o allvar gillar jag. Eftersom jag själv oxå är bloggare så förstår jag o känner igen mig i att man ibland stannar upp o frågar sig varför man bloggar. Det är nog bara nyttigt och naturligt. faran är bara som jag själv upplevt, att man kan stirra sig blind på besöksstatistiken och hur många kommentarer man får.
Tänk såhär. Vi är rätt många som gillar dig o din mysiga blogg. Stanna där och fortsätt med det som känns rätt för dig. Vill du vara mer personlig, var det. Men gör bara det som känns rätt för dig. Vi kommer att följa din blogg i alla fall. Var så säker.
Jag känner igen mig i dina tankar om ensamhet. Jag har gått igenom en ganska jobbig skilsmässa förra året och har haft det rätt tufft under det senaste. Men för mig är bloggningen som en paus från allt det där. Visst har tanken slagit mig att dela med mig om de där djupa o jobbiga känslorna som jag brottats med i bloggen men det har inte känts som om jag vill det. Just nu i alla fall.
Däremot har bloggen o livskrisen lett till ngt positivt. Jag har precis börjat läsa Webbjournalistik. Jag vill satsa på det här med skrivandet. Bloggen har gett mig blodad tand om man säger så.
Linda, tänk oxå på att det finns så många duktiga tjejer & killar därute som bloggar o knappt har några läsare eller folk som kommenterar alls. Fokusera på det som är o har varit positivt med bloggandet. Jag menar du är ju tex utvald att vara med på VR Blogawards nu i oktober. Jag ser verkligen fram emot att få träffa dig IRL Linda. Vi har mkt gemensamt.
Tills dess. Ha en skön söndag!
Varm kram från linda
Som sagt väldigt berört skrivet…eller hur jag nu ska uttrycka mig. :o) Jag är ju relativt ny läsare av din blogg och jag tycker den är inte bara väldigt snygg & proffsigt gjord utan också idé givande och intressant! Speciellt för mig som inte har så stor koll på ”Glam” världen *haha*.
Du är min blogg idol Linda! Kram
Men lilla vän klart du ska följa ditt hjärta ibland skriver man om ytligheter ibland om ”things that matters” det är så livet är, upp och ner som en bergodalbana! Och se så mkt kommentarer som trillade in när du lättade ditt hjärta.Go Linda, go Linda!
Även för mig är din blogg en favorit och skulle verkligen sakna i fall du slutade blogga och jag inte fick följa dig i ditt liv!
Gumman! Du är min favoritbloggare och numera även en av mina bästa vänner. Jag tycker om att du är personlig för det är sånt jag gillar att läsa. Jag blev tårögd av ditt inlägg och höll på att bränna mina muffins.
Hej! Jag vill bara säga att jag tycker att din blogg är så himla bra! Perfekt mix av personligt och ytligt. Förstår precis vad du menar med att du censurerar dig själv, har själv en blogg bakom lösen som BARA är till för de jag känner, eftersom det handlar mest om min son. Där kan jag verkligen inte skriva det jag vill.
Tillbax till dig 😉 Försök tänka på vad det är du tycker är roligt och bra med bloggen. Det tar ju mycket av din tid och du ska göra det för DIN skull, inte för vår skull. Det får inte bli ett måste. Jag är glad att jag får hänga med i ditt liv, på ett hörn. KRAM!
Klart att du ska vara kvar! Jag gillar allt du skriver, jag har ju läst ett tag och sett både personliga texter och glamorösa texter och ibland i en kombo. 😉 Vad ska jag annars göra om dagarna om du lägger ner din blogg? 🙂 Kram!
Jag är också här och läser titt som tätt! Kommenterar som du vet aldrig men det är inte många bloggar som jag gör det på…
Jag gillar blandningen av högt och lågt! (som man så klyschigt säger…)
Jag tycker mig se ett mönster i dina kommentarer nu och jag får sälla mig till skaran. Jag har dig på min förstasida, iGoogle, tillsammans med ett par andra bloggar och sidor. Jag läser i princip varenda inlägg du skriver, men kommenterar aldrig. Jag vet själv när jag bloggade att jag ville ha kommentarer, men på något sätt hinner jag sällan med att kommentera själv. Det är galet, men tiden blir bara mindre och mindre för var dag som går för mig. Även fast jag vet hur mycket en kommentar betydde för mig, så tycker jag att mina kommentarer inte gör någon skillnad. Jag antar att man behöver reflektera med andra för att ändra perspektiv på saker och ting! 🙂
Lång och svamlig kommentar kanske, men en kommentar så gott som någon. Jag hoppas jag hinner med att kommentera oftare i fortsättningen.
Slutligen vill jag bara säga att jag tycker du ska fortsätta blanda det du är intresserad av och inte bry dig om vad vi läsare gillar. Jag har gillat det mesta hittills i alla fall, även om det handlat om tandagnissel eller mode. Du skriver om roliga/intressanta saker på ett bra sätt och dina personliga inlägg visar som någon annan skrev inte bara svaghet utan även en styrka i att kunna visa att allt inte är perfekt. För det är det inte för någon, även om det verkar så! Fortsätt gå din egen väg, I’ll stay anyway. 🙂
Kram!
Jag läser din blogg nästan varje dag, och jag var nog bättre på att kommentera förr än jag är nu. Men det beror absolut inte på dig. Jag läste din blogg för att den säger saker om DIG. Det är det jag gillar. Att lära känna någon genom bloggen. Jag ska försöka bli bättre på att kommentera. Det viktiga för mig är att du skriver om det du vill, inte det du tror att andra vill läsa. Kram
Hej! Jag hör oxå till de som läser ofta, men sällan kommenterar.
Jag måste också tyvärr erkänna att jag ofta tittar in, men sällan kommenterar, något jag var bättre på förr. Men jag kommenterar öht lite, smyger mest runt på allas bloggar…:) Jag tycker om din blogg Linda för att den är personlig, rolig, inte ”perfekt-trådsmal-med-världens-roligaste-liv” inlägg hela tiden, och du känns som en kompis fast man ger lite tillbaka. Skriv det du vill, inte det du tror att vi vill läsa. Det genuina äkta är det bästa! Stor kram på dig!
Din blogg tillhör definitivt en av mina favoriter just för att den är så pass personlig blandad med lite ytliga inlägg. Jag har upptäckt att ju större en blogg blir, desto mindre intresse får den från min sida. Idag är din blogg en skön en, för din värld är inte så sockersöt och pluttinuttig som många andras. Din verkar mer verklig och äkta, precis som livet i allmänt är. Man har sina ups and downs och man får kämpa sig framåt i livet. Allt är inte en dans på rosor med den perfekta rosa världen. Jag känner igen mig i din blogg på många de vis. Du verkar vara en sån go och härlig tjej. Ta hand om dig och blogga vidare på det sätt som får dig att må bäst. Stora kramar!
Gumman då! Jag håller detta kort, och jag instämmer med alla föregående – fortsätt blogga! Om exakt vad du vill!
Jag läser alltid, det vet du. 🙂
Och med vänner är man aldrig ensam, hur mkt man än saknar Han den där med stort H. Båten rymmer ju oss båda tyvärr…
Massa kramar från mig till dig!
Jag läser din blogg i stort sett varje dag. Jag är osäker på om jag överhuvudtaget kommenterat en enda gång… Jo, det har jag – på Ellos-skorna 🙂 Men jag läser – och gillar det jag läser!
Vännen, jag förstår precis hur du tänker, både med kommentarerna och med alla personliga små kval man har. Men jag tycker du lyckas bra, samtidigt som du såklart ska kunna känna att du kan vara personlig om du vill. Det är en fin balansgång, men jag gillar din blogg. Kram
Din blogg är ju en bild av hur livet egentligen är..inte som många andra som vill visa upp sina saker..di skriver ju om hur det är att vara kvinna i en större stad..och jag blir stärkt av dina inlägg där man själv kan känna igen sig i dina känslor..fortsätt o skriv som du gör..skriv inte för oss läsare utan skriv vad DU vill, vad som är angeläget för dig just nu…det är detta som gör din blogg så bra….
Hej Vännen!
Jag tycker jättemycket om din blogg och den härliga blandning av lättsamt och allvar som den erbjuder.
Men jag förstår dig! Det är svårt att veta hur personlig man kan vara utan att själv ta skada eller att personer i ens omgivning tar illa upp. Det är så sjukt att man ska känna en press att ”leverera”, när bloggen faktiskt ska vara någonting man gör för sin egen del.
Gå på magkänslan. Jag finns här och läser om du vill fortsätta. Nu kan jag äntligen kommentera också efter att du har löst mysteriet!
Kram på dig!!!
Jag läser nu och har läst dina bloggar under ganska lång tid, men jag är en av de där, som aldrig kommenterar. När det gäller bloggens innehåll, tycker jag att du ska skriva det du vill och det som känns bra och strunta i vad alla andra tycker. Kör på, du är bra! 🙂
Har ganska nyligen börjat läsa din blogg men den har snabbt seglat upp som en favorit (bland mina hundratals feeds i GoogleReader). Fast hur ska du kunna veta det, jag är som alla andra svindålig på att kommentera. 🙂
Jag är också gammal bloggveteran och en gång i tiden var det jätteviktigt med kommentarer och de internetvänner jag fick på det sättet, men idag märker jag att mitt internetintresse bara krymper. Baksidan, och det är ju jättetråkigt, är att jag sällan kommenterar ens hos de bloggar jag läser med stor behållning. Som din då. Och bloggar själv gör jag mest för min egen skull eftersom inte heller jag får några kommentarer…
Men jag gillar din blogg för att den är både glamour och trist vardag. 🙂 Och för att du verkar vara en störtskön tjej – som är känslig och kan skriva såna här inlägg. Heja dig!
TACK TACK TACK allihopa! Jag skulle vilja skriva ett långt svar till er allihopa men då skulle jag sitta här hela natten. Om ni vill prata mer, tveka inte att maila mig! 🙂 Kraam!
Hej! Jag är också en sån där som läser dig men inte kommenterar. Har nog läst dig till och från i flera år men har sällan sagt något. Svårt det där med ord. Gillar din blogg, känner igen mig så väl i vissa av dina tankar.
Som så många andra sagt innan — jag läser din blogg nästan varje dag, och kommenterar ibland, och så lovar jag att jag ska kommentera mera, men så blir det aldrig av. För allt som jag vill säga kommer liksom inte ut lika bra som text. :/ Men du ska veta att jag följer din blogg och skulle bli ledsen om du bestämde dig för att sluta blogga.
Det är ju DIN blog, som du sa, så du får ju skriva om vad du vill. Jag tycker det är kul att du skriver om en massa olika saker. Om livet känns tungt vid ett visst tillfälle så är det ju bara naturligt att dina inlägg handlar om allt det jobbiga du går igenom just då. Du har ju all rätt att ”ventilera” lite.
Men jag förstår vad du menar då du säger att du oroar dig över att vi som läser ska bli uttråkade om du skriver för mycket om det jobbiga i livet etc. För precis så känner jag själv, på min blog. Och så censurerar man sig. Och så blir jag arg på mig själv, för det är ju MIN blog.
Jaja, det finns mycket mer jag kunde säga men jag vet inte riktigt hur. Hoppas du vet att det är många som läser din blog iaf.
STORA kramar. 🙂
Jag insåg att jag nog aldrig kommenterat här, och jag fick jättedåligt samvete nu. Jag vet inte hur jag hittade hit heller, men kvar blev jag.
Tror jag föll för det mänskliga. Du vet, att det känns som att det finns en riktigt, varm, ärlig och härlig PERSON bakom bloggen och inte bara text. Det är fantastiskt. Man vill krama dig!
EVA:
Tack för att du kommenterar nu! 🙂 Gör gärna om det, jag blir lika glad varje gång!
JANINA:
Om det inte blir så bra som text får du väl skicka en bild istället! 🙂 Tack för dina ord nu, de var väldigt bra valda. 🙂 Kram!
SOFIA:
Ha inte dåligt samvete, du läser ju och det är också väldigt uppskattat! 🙂 Och dina ord här värmde verkligen. Tack! Du FÅR krama mig! 🙂 KRAM!