Jag var på bio ikväll och såg ”A Star is Born” med Lady Gaga och Bradley Cooper. Vilken jävla film. Jag älskade den.

Och hatade den. För fan så jävla ledsen jag blev av den.

Skrikgrät på vägen hem i bilen av alla känslor som den rev upp i mig. Känslor av saknad och sorg. Av sånt som aldrig blev och kanske aldrig kommer bli. Av att inte vara sedd på det sätt man längtar efter mest.

När jag kom dit gatlyktorna inte längre lyser fanns månen och stjärnorna bakom molnen. Och dimman.

Så jag tog Leia och kameran och gick ner till ängen för att jag kunde bara inte gå in och lägga mig med alla de här känslorna i kroppen.

Så jag stod där i mörkret och snyftade och fotade med skitlång slutartid för jag såg inte ens handen framför mig men jag såg dimman. Och det är inte så lätt att ställa skärpa när det är kolsvart och man är dimmig i blicken.

Hade det varit fem år sedan så hade jag skrivit svåra texter och druckit whiskey och försökt fixa den här känslan. Nu skriver jag bara precis som jag känner. Och dricker kanske lite whiskey.

Att inte få något så naturligt och självklart som kärlek. Så livsviktigt. Det är fan en sorg som aldrig går över.