Minus sex grader ute och kallt som fan i köket. Jag lyckas göra upp eld i vedspisen vid första försöket och gör en triumferande spontandans över det kyliga köksgolvet.

Frosten ligger vit på marken och solen lyser varmt genom träden. Den kommer inte så högt upp på himlen den här tiden på året utan det är som golden hour hela dagen. Inte mig emot, förutom när jag ska köra bil i motljus.

Jag tar med mig Leia och tar en promenad. Träden kastar långa, långa skuggor på marken. Ringer Maria och det slutar med att vi pratar i över två timmar om livet och bloggen och att byta fokus och att vara sjuk.

Jag har tagit fram de rejäla vinterskorna nu och det frasar under fötterna när jag går över det frostbitna gräset.

Leia är överlycklig över att vara ute i skogen och springer i förväg. Hon gör ofta det, ibland lite väl långt.

Uppe vid sjön börjar isen lägga sig över vattnet. Det ser ut som taget ur en av Jonnas tavlor. Här badade vi bara för några månader sedan. Som jag älskar årstider.

Även sanden har täckts med frost. Jag vet inte varför men det för tankarna till pepparkaksdeg.

Vi svänger av in i skogen och den är sådär tyst och magisk. Och vit och grön på samma gång.

Leia bestämmer att hon inte alls vill svänga där jag vill svänga och springer iväg så jag får helt enkelt följa efter. Men det gör ingen, till en början, när vi kommer förbi det här.

Och sedan flyger fan i henne och hon galopperar iväg trots mina förmaningar (läs: rytanden). Ner till vägen, över vägen och upp på andra sidan där vi aldrig varit förut. Jag får lite panik. Hon har sprungit bort förut men alltid ovanför vårt hus där hon hittar tillbaka. Nu är vi ganska långt från huset och på andra sidan vägen. What now? Att jaga henne är liksom inte lönt och allt godis i världen får inte henne att vända när hon är på det här humöret.

Jag strosar efter, fortfarande med Maria i luren. Hon erbjuder sig att busvissla på högtalartelefonen, jag kan inte.

Bredvid vägen ligger ett par solglasögon, frusna. Jag undrar hur de hamnade där, fint hopvikta och allt.

Efter ca 20 minuter vänder jag ner mot vägen och då kommer Leia susande mot mig från helt fel håll. Jättelycklig att se matte igen! Matte är inte lika lycklig och det blir att gå i koppel på vägen hem.

En dag på landet. Inte så händelselös som man kan tro!