Jag undrar ofta, är det meningen att livet ska vara så här meckigt, eller är det jag som krånglar till det mer än nödvändigt? Är det meningen att man ska tvivla på sig själv och om man faktiskt är en så bra person egentligen? Att man ska tvivla på vilka ens vänner är och vem som verkligen vill en väl på riktigt?

Jag försöker vara en god vän. En bra människa. Empatisk och generös och tolerant. Men tänk om jag inte lyckas? Tänk om jag bara intalat mig själv att jag är sådan men egentligen är jag självisk och egocentrisk och bryr mig bara om mig själv?

Mattan rycktes undan från under mig igår. Jag anklagades för att vara en dålig vän, vilket är ungefär det värsta man kan anklaga mig för. Och idag är jag så sorgsen. För tänk om det är sant? Tänk om de där människorna som inte längre finns i mitt liv, att det var därför de lämnade? För att jag inte lyssnar, för att jag bara tar och inte ger tillbaka. Utan att ens inse det.

Den tanken är alla former av hjärtekrossande.