Han skulle komma hit idag. Vi har haft inbrott i källarförrådet och han skulle komma hit och prata med polisen. Men nu kommer han inte. Han kommer imorrn. Då jag är i Göteborg och laddar inför ett bröllop. Livet är så fruktansvärt konstigt just nu. Det är väl bra att inte träffa honom antar jag. Det blir så mycket jobbigare då.
Men jag vill ju träffa honom. Borra in min näsa där i gropen på hans hals och bara lukta på honom. Köra fingrarna genom hans hår som börjar behöva klippas och pussa honom på halsen. Och lägga armarna om hans midja och dra fingrarna genom de små krulliga håren på bröstet.
Men det får jag inte. För han är inte min längre.
Och Mitzi snarkar där under skänken i matsalen som att allt är som vanligt. Men inget är som vanligt.
Jag är ensam.
4 svar
Åhhh, jag lider med dig… Tycker så synd om dig! Usch, får tårar i ögonen av att läsa det du skriver! Du är så otroligt duktig på att skriva o det är så sorgligt det du skriver! Är en av de som dagligen läser din blogg (o gjorde det även innan alla hemskheter)! Så… nu har jag gett mig till känna! Kramar! Sandra
Tack för att du läser Sandra! Men det är inte synd om mig. Jag har själv satt mig i den här situationen.
Tack för komplimangen, va kul att du tycker så! Kram!
Ja vad synd det är om dig… Du har ju bara varit otrogen! Det verkar som du skriver bara för att folk ska trösta dig. Pinsamt!
Jadu ”Fluffy”. Det är inte synd om mig, det har jag skrivit otaliga gånger och du har uppenbarligen inte läst min blogg mer än detta inlägget. Jag skriver för mig själv. Att folk stöttar mig är jag evigt tacksam för. Att du tycker jag är pinsam skiter jag fullständigt i.