Vi var helt inställda på en upplyftande tjejkväll med teater och några drinkar med bifogat skvaller efteråt. När vi lämnade Teater Giljotin efter att ha sett Kia Berglunds ”Älskade” med Sara Sommerfeld och Reuben Sallmander i spetsen var partykänslan som bortblåst.

Pjäsen om destruktiv kärlek hade krupit under skinnet på oss alla tre och åtminstone två av oss kände igen oss alltför väl i många av scenerna som spelades upp på den lilla roterande scenen framför oss i rött och svart. Dramatikens fäger. Det var definitivt partyantiklimax men samtidigt kände jag mig… upplyst. Pjäsen är stark, gripande. Skådespelarna vrider ut och in på sin själ framför oss. Det är plågsamt. Briljant plågsamt.

Inga namn nämnda för att skydda de skyldiga men jag tror att jag förskönat en viss tid i mitt liv till en gräns som inte längre gjorde relationen rättvisa. Jag frågade många gånger mig själv på den tiden, var gränsen gick mellan ”normala” gräl och destruktivitet. Jag tror jag fick mitt svar den här kvällen på ”Giljotin”. Ett makabert passande namn. Och svaret var inte det jag önskat och hoppats på..

Levde jag så länge i en illusion? Var jag förblindad av kärleken, hade jag för lite erfarenhet att jämföra med? Eller vill jag tro det för att kunna lämna allt till det förflutna?

Det finns aldrig en kärlek som är lik en annan.