Hela dagen idag har det liksom gjort ont överallt i kroppen. Som att något ligger under huden och kryper eller som att något riktigt tungt hänger över bröstet.
Och nu sitter jag här och gråter.
Att vardagen kan vara så underbar och så överjävlig. Att man kan känna sig så vilsen och så på rätt plats på samma gång.
Att tampas med ångest och depression som går i skov och samtidigt bygga på sin dröm, det tar så jävla mycket energi. Och jag vill inte gnälla för jag har valt det själv. Eller så har det valt mig. I vilket fall. Jag vill inte vara någon annanstans än där jag är, inte egentligen. Men jag måste ändå få ventilera. Speciellt när det kryper i kroppen på det här viset och det känns som att man ska implodera.
Jag hade ett långt och jobbigt samtal idag med min affärspartner. Inte dåligt på något sätt egentligen men bara några kallduschar och ordet ”tålamod” många gånger. Jag tror så otroligt mycket på min idé och det gör han med men sånt här tar tid och det närmaste året kommer bli tufft. Och jag är så jävla rädd att jag inte kommer orka. Så jävla rädd. Jag vill det här så mycket.
Och så kommer jag hem och är irriterad på allt och bryter till slut ihop och där någonstans tar ensamheten ett kallt och hårt grepp om mig. Fy fan alltså. Ensamheten kan vara den jävligaste känslan av dem alla. Den är liksom så… obarmhärtig. Tänk att få ha ett stöd i livet, någon att prata av sig med och någon som man bara kan luta sig emot ibland, som säger att det kommer bli bra och att imorgon är en annan dag.
Jag älskar mitt liv. Men sådana här dagar alltså. Fan vad jag hatar just dem.
10 svar
@lindahornfeldt <3
<3
<3
Kram <3
Tack. Kram.
Ta mig verkligen rätt nu, men en partner löser ingenting. Jag kände mig lika ensam med som utan partner tills jag verkligen verkligen blev min egen bästa vän. Då kände jag att jag hellre är ensam resten av mitt liv än kompromissar med mitt liv. Sen dock min sambo David upp och nu har vi varit ihop 8 år. Men jag var inte ensam innan honom och inte heller ensam nu. Fast ibland känner jag att buhu jag har en partner men inte så många vänner och då kan man också känna sig ensam. men då kommer jag ihåg att ensamheten snabbast motas bort om man är sin egen bästa vän!
Jag ÄR min bästa vän och jag skulle aldrig vara tillsammans med någon bara för att inte vara ensam. MEN just att ha någon att bolla med och någon som stöttar en vore fint. Man fastnar liksom så lätt i sitt eget huvud. Det ena behöver inte utesluta det andra.
Åh, jag relaterar! Har precis lämnat ett deppskov som varade i flera månader.
Jag tänker inte försöka säga något smart och peppande här utan skickar bara en stor frivillig kram.
<3
(tack för att du bloggar förresten)
Att orka är det svåraste jag vet ibland. När ångesten tar sitt grepp om bröstet och drar åt för varje sekund tills luften helt gått ur en; då är livet övertufft. I hear you. Kram
”Skönt” att veta att man inte är ensam. Kram.