Det här med bloggidoler är lite konstigt. Bilden man har av personen är så avgränsad och specifik, speciellt med tanke på att personen själv bestämmer precis hur mycket eller lite av sig egen personlighet den vill visa. Men någonstans grundar man ändå hela sin uppfattning på det lilla fragment man får se på bloggen. Det här har blivit lite av en bloggsnackis den senaste tiden och jag planerar att skriva av mig lite gällande det en vacker dag. Dock inte idag.

I alla fall, tillbaka till det här med bloggidoler. Cookie. Den ultimata bloggidolen. Snygg, smart, vältalig, intressant, cool och fantastiskt rolig. En sådan där som man vet att om man bara fick en chans att träffa henne så skulle vi bli bästisar. Så när hon bad om min expertis gällande tekniska attiraljer så hoppade jag såklart på möjligheten direkt. I torsdags träffades vi för första gången, och det var kärlek vid första ögonkastet.

I fredags hade vi vår andra dejt. Först en sväng hemma hos henne vid Fridhemsplan där vi smed planer och pratade pojker. Sedan vidare till Trädgården, denna fantastiska oas i storstaden, där man minst anar det – under Skanstullsbron bland betong och tunnelbannedunkande. Stället är helt ljuvligt. Man kan spela boule, spela pingis, dricka vin, lyssna på musik och spana söderkisar – allt under samma ”tak”. Jag är såld. På både kakan och betongen.

Kaka och jag.

Betong, julgransgirander och vinglas av plast är väl en lysande kombination.

50-talsmöbler i det fria. Älskart!

Jag tigger surfinglektioner till höger och vänster nuförtiden. Kakas vän visade tekniken.

Fina Annika var också på plats.