Vi tjejer är ju som de flesta killar redan vet, rätt bra på att gnälla/älta eller vad du nu vill kalla det. Vi gnäller när vi inte har pojkvän och vi gnäller när vi har. Och just nu gnäller jag lite över den limbo-liknande situation jag befinner mig i.

Jag fick för mig att jag skulle börja dejta. Och eftersom jag på något vis blir så mycket mer tilltalande över nätet så var det där dejtingen fick påbörjas. Inte Lunar, Efterfesten eller andra halvseriösa sajter, utan nu snackar vi the big guns. Nu snackar vi Spray Date.

En råseriös presentation (kontaktannons) filades ihop, bilder valdes omsorgsfullt ut och snart var jag till varje man (mellan 25-35) av den tekniska tidsålderns förfogande. Mailen började blygsamt ramla in och snart hade jag ett par vettiga killar på gång. Nummer byts, msn-adresser addas och så ska det bestämmas träff. Och där fryser jag. Bangar ur. Undrar varför i hela friden jag har gett mig in i detta. Jag vill ju inte dejta! Då måste man ju faktiskt anstränga sig, lära känna någon, vara glad, trevlig och snygg?! Och kanske till och med ha sex! Yuck!

Kanske är jag inte redo att börja dejta. Kanske trivs jag helt enkelt för bra med att vara singel. Kanske är mitt självförtroende på en sådan sparlåga att ett leende på krogen eller en tro på att någon faktiskt skulle kunna finna mig attraktiv är av en väldigt avlägsen natur.

Är det spänningen jag är ute efter? För kärlek och känslor (blablabla) känns bara jobbigt just nu.

Jag avstyrde precis en lunch med H och svarade inte när O ringde. Något allvarligt fel är det på bruden (mig).