Framtiden petar på mig. Vill upplysa mig om att det finns saker där som väntar.
Saker som glimmar av hopp.

Genom nyckelhålet skiner ett ljus så starkt som solen. Jag vet inte om det är en illusion
eller om jag vågar lita på det.

Kommer det att släckas som ett urblåst ljust så fort jag tar steget. Så fort jag vågar säga ja?

Tvivlet är min vän. Besvikelsen min enda bundsförvant. Vi är ett. Hand i hand in i mörkret.

Allt jag vet är det jag aldrig fått. Allt som funnits är det som aldrig varit. Allt jag tror på är en illusion.

En öppen dörr. Ett stängt sinne. Jag ser konturerna där ute. Röster som bärs med vinden och suddas ut. Det vackra blir fult.

Tryggheten besudlad när jag inser att allt jag trodde jag visste var en sägen sedan länge bleknad.

Och ändå river det i mig. Det som vägrar dö. Det som lyfter mig om och om igen.
Som jag älskar och förbannar. Hoppet. Du älskade plåga.

♥