Igår blev jag intervjuad av Sanna, som pluggar till journalist, angående nätdejting. Tydligen är jag något av en expert på det här att träffa män på nätet. Sedan hur lyckat det blir i slutändan, det är ju en helt annan femma. Men all erfarenhet är bra erfarenhet, eller hur?
Efter vårt samtal funderade jag lite på skämsfaktorn i att erkänna att man nätdejtar. Och nu pratar jag inte bara om de klassiska dejtingsajterna utan bara att träffas på nätet. Sanna berättade att hon fått jättebra respons på sitt projekt och det var många som gärna ville vara med – men endast under förutsättning att det var anonymt. Av någon konstig anledning, i dessa tider av smartphones, sociala medier och en onlinenärvaro som är i stort sett konstant, så anses det fortfarande lite skämmigt att träffa någon på nätet. Det anses lite desperat, en sista utpost för de som inte kan hitta någon som vill ha dem via andra kanaler. Och hur ärligt och på riktigt är det egentligen när man bakom skyddet av en dataskärm kan anta vilken skepnad man vill?
Men vad är egentligen skillnaden? Du väljer ju alltid vilken del av dig själv du vill visa upp, så även i andra sociala situationer som på jobbet, en middag med bekanta eller ute på krogen. Nätet är väl inte så annorlunda? Eller så är jag kanske naiv, jag är ju trots allt samma person online som offline, även om onlineversionen ibland är lite ”best of”. Men har man levt hela sitt vuxna liv på nätet, då är det inte direkt ett ”steg” att nätdejta, det är istället ett naturligt sätt att träffa nya människor, pojkvänsprospekt eller inte. Ungefär på samma sätt som man söker jobb, resor och andra upplevelser. Livsgoogla.
Några av mina absolut bästa vänner har jag träffat på nätet. Borde jag skämmas över dem med och känna som att vi är de som ”blev över”?
Jag har en hel del mer att säga i ämnet men då kommer jag nog sno hela Sannas artikel. Så jag pausar här en stund.
Men vad tycker ni? Är det skämmigt att säga att man nätdejtar? Nätdejtar ni? Eller har ni kanske till och med träffats på nätet?
Bilden av en nätdejtare. Ser jag tillräckligt desperat ut?
5 svar
Jag tycker inte alls det är skämmigt längre. Flera i min krets är helt öppna med det, min faster är gift sedan 7år tillbaka med en man hon träffade via mötesplatsen.se, jag har två vänner som är sambos med pojkar de träffat online. Jag tror det var skämmigt förut för syftet var mer skämmigt. Sökte man på nätet letade man efter något ytligt, ett KK eller dyl. men idag tror jag folk ser fördelarna med att verkligen prata med någon, lära känna någon via brev innan man går vidare och därför har syftet blivit ett mer seriöst sådant och därmed har ”skämmigheten” försvunnit lite.
Eller så är det bara jag.
Jag har snarare blivit lite tvärtom, tar det inte lika allvarligt nu som jag gjorde förut. Men det är kanske just för att man har mer av sitt liv online och värdesätter därför livet utanför ”sociala medier” mer. Alltså sparar man godbitarna till IRL-snacket. Så även när det gäller dejtande. 🙂
Ja det där med vad man väljer är ganska intressant, går t.ex att läsa om här: klädval på dejtingsajter.
Men jag tycker inte heller att man ska skämmas för det (eller att någon gör det), de finns ju till och med på TV-reklam så 🙂
Lotta
Jadu Linda du känner ju till min och Jockes story…:-)
Träffades via Match för sisådär 7 år sedan och idag sitter vi här med hus, 2 barn, hund, är gifta o så o inte skäms vi för hur vi träffats…inte en sekund:-)
Kramis
Ni är fortfarande min solskenshistoria. Och så kul att se att du fortfarande hänger här! 🙂 Kram!