Om alla dagar vore som idag så skulle jag vara helt okej med det. Helt och hållet faktiskt. Den här dagen var precis vad jag behövde efter ett par känslomässigt turbulenta dagar. Ett steg till att komma tillbaka till vad jag faktiskt njuter av att göra med min tid.
Först och främst var jag ute och sprang imorse. Ca 10-12 grader varmt och strålande sol, perfekt träningsväder. Passet gick så himla himla bra. Jag kände mig stabil, fokuserad och mest av allt glad! Och hör på detta – imorse sprang jag TIO MINUTER I STRÄCK! Alltså, det är nog det mesta jag sprungit i sträck i hela mitt vuxna liv. Jag är så stolt att jag spricker. Och jag hade nog kunnat fortsätta en stund till.
Det var någon som sa till mig i vår Facebook-grupp härom dagen att ”det är efter 10 minuter jag känner att det börjar hända något med löpningen”. Och jag kan tänka mig att hålla mig. Det är någonstans här man släpper tidshållningen, nedräkningen, och försöker att bara flyta med. Hoppas att detta håller i sig, lyckan efter passet var underbar.
Sedan kom Jon över på brunch. Och nu snackar vi brunch. Pannkakor med lönnsirap och grädde, äggröra och bacon, smoothies, the whole schabang. Jag tror vi åt i en timme. Så himla mumsigt.
Brunch följdes av film, den svartvita sorten med män med kostym och hängslen. Den bästa sorten alltså. ”12 angry men” hette den. Jag tyckte den var alldeles lysande. Silver tyckte den var ganska tråkig och somnade.
Och sedan tog vi en promenad. Ned till sundet där själen liksom mår sådär bra för att den får lyssna på vågkluck. Och där satt vi i solnedgången och pratade om kvalitetstid med sig själv och att släppa taget om saker och lyssna på själen och så. Han är himla bra, den där Jon.