Idag har jag en ”jag-skiter-i-allt” dag. Jag är inte ute efter sympati eller någon slags medkänsla, jag är bara förbannad på världen. Förbannad för att jag får folk att må dåligt och för att jag mår dåligt på grund av folk. På grund av att mina ”semantiska drag” gör att jag blir mer introvert för varje dag som går. Jag vågar fan inte säga vad jag tycker till folk längre. Vågar inte vara stark, ha en åsikt och sticka ut hakan. För då blir den avkapad. Vingklippt.
Jag har ett infomöte om högskoleprovet idag om en timme på Infoteket. Vilda hästar skulle inte kunna dra mig dit just nu. Fan, jag sjunker. Och du, bara du, kan hjälpa mig upp. Du vet vem du är. It's too late. I'm too far.
Såna här dagar undrar man varför i hela helvete man kämpar för. För vem? För vad? Jag har bara mig själv i slutändan. Och just nu är inte det värt ett skit.
9 svar
Även om allt känns tungt och vilset just nu är iaf jag övertygad om att du fattat rätt beslut. Man behöver hitta sig själv innan man kan hitta nån annan och stadga sig. Så under tiden du hittar dig själv och din plattform så lev livet och fortsätt göra roliga, hemska, ångefyllda och knäppa grejer. Kämpa på, det kommer bara bli bättre och bättre. Råd från en som vet! =)
Bara du vet hur du ska leva ditt liv, lita på din intuition! Folk har ofta åsikter om hur alla andra ska leva sina liv, så försök lyssna på dig själv för du vet oftast allra bäst!
Usch nu sitter jag här å predikar, haha.. Men du fixar det!! Du kommer komma igenom detta som en tusen gånger starkare människa.
Vad betyder semantiska drag? Är det månne P eller M som du behöver, för C hade du ju redan..?
Linda > Jag känner väl att det är en sån period jag är i och måste gå igenom, men när moralkakorna haglar över en så är det inte lätt att släppa på gränserna och tillåta sig själv att göra misstag.
Ida > Att man har lite för mycket åsikter om saker och ting. Vem jag behöver håller jag för mig själv.
Det finns INGEN som kan dra upp en. Lägg inte det ansvaret på någon omkring dig, det är fett osjysst. Bara du kan förändra och dra upp dig själv. Möjligvis kan någon räcka dig verktygen men inte mer. Och jaaa vi är alla ensamma och har bara oss själva in the end och det är fan bittert och det är fan anledning till att mögla samman och ge upp men egentligen, vem drabbar det förrutom en själv? Är ju egentligen inte riktigt värt att förlora och ge upp alla stunder som ändå gett en ro och kärlek.
Ibland tror jag att man helt enkelt får acceptera meningslösheten och det faktum att vissa år (ibland flera på rad) ska lidas igenom och såras och blöda och skrika medans andra, förhppningsvis, blir helt annorlunda. Var inte rädd, ge inte upp, allting kommer ordna sig hur jävla djupt man än sitter i skiten. Trust me, take it from someone who knows. Kram
Hittade tillbaka till din blogg idag och tänkte att jag skulle göra mig lite synlig (kommentera för första gången). Känner igen mig i lite av det du går igenom men jag har inte vågat att ta steget, att försöka reda ut mig själv, helt själv. Den tanken skrämmer skiten ur mig. Jag tycker du är stark som vågat sen om det är rätt eller fel, det vet jag inte. Varför ska man vara ensam när man mår som sämst? Kanske blir man starkare av det eller så faller man djupare? Snurrigt inlägg, jag vet. Men jag tänker på dig.
Kia > Det är precis det jag känner. Antingen blir man starkare, eller så faller man djupare.. just nu faller jag, men jag hoppas kunna resa mig själv.
S > Jag vet, been there too.. och jag vet inte om jag orkar med en vända till ner på botten.
Du ska se att de känns bättre inom kort, så klassisk mening – men ack så sann….
Kram!
Du orkar. Tro mig.