Imorgon bär det av ned till Stockholm igen, platsen jag kallat hemma de senaste 2,5 åren. Men vad är hemma egentligen? Varje gång jag ska lämna Övik sliter det i hjärtat. Att åka tillbaka till en stad som för mig innebär mycket ensamhet och ytlighet istället för att stanna här där värmen finns känns… motsägelsefullt. Jag känner att jag missar så mycket tid med de människorna som faktiskt är viktigast i mitt liv, min familj.

Jag har många gånger funderat på att flytta hem igen. Men vill jag verkligen bo och leva här? Inte bara leka turist och besökare. Skulle jag inte känna mig begränsad? Som att jag gett upp? Som att komma tillbaka till ruta ett? Allt jag gör just nu är för min egen skull. Vad vill jag egentligen? Och vad behöver jag?

Karriären och majoriteten av bekantskapskretsen finns i Stockholm. Och ensamheten, skulle den inte bli ännu mer påtaglig av det faktum att varenda kotte jag känner här uppe är gift och har barn? I många avseenden är jag en storstadsälskare, jag älskar att ta ett glas vin med vänner en tisdagkväll och att alltid ha människor omkring mig. Men det är något speciellt att vandra i en stad där jag kan varje skrymsle, en stad där min själ och mitt hjärta bor.

Jag skulle kunna sitta i timmar och göra för- och emotlistor. Men till slut måste man väl känna efter i hjärtat. Och det säger snart, men inte nu.