Hej. Jag heter Linda och jag är utropsteckenmissbrukare.
– Hej Linda!
Jag läste imorse en krönika om att utropstecknet är dött. Det är ett tecken som inte på något sätt ska missbrukas utan endast användas för att förstärka sådant som förstärkas borde. Jag har efter detta insett att jag är en utropsteckensmissbrukare (som gillar långa ord). I varje mail jag skickar finns minst ett utropstecken. Och då snackar vi även superkorta mail. Jag avslutar 90% av mina meningar med utropstecken. Hur är det att läsa egenligen? Jag verkar ju som en hyperventilerande Duracellkanin som inte hinner andas mellan meningarna.
”Hej! Här är allt kanonbra! Vi ses ju snart! Sköt om dig!!”
Jag vill dock påpeka att jag är en övertygad förespråkare av att endast använda ett (max två om jag är väldigt uppspelt) utropstecken i slutet av en mening. Fler än så känns enbart överdrivet.
Nu när jag då börjat tänka på detta får jag gå tillbaka i varje mail och deleta iallafall en tre-fyra utropstecken för att jag inte ska låta helt speedad. Jag tar igen det i bloggen. Bara punkter. Ni märker att jag anstränger mig nu va?
2 svar
Exakt! Jag vill oxå låta glad och munter. Men frågan är var gränsen till Duracellkaninen går.. 😉
Jag använder också det ganska ofta men mest för att jag vill att det ska låta lite gladare, men utan att behöva göra smilegubbar, passar sig inte alltid i jobbmails-sammanhang 🙂
Känns som ”Tack så mycket!” är trevligare är ”Tack så mycket.”Fast för mycket av det goda kanske heller inte är bra 🙂