Det är länge sedan jag tänkte på dig nu. Dig och alla varianter av dig som kommit före.

Jag tillåter mig inte att tänka på dig så ofta. Den där molande värken som rotar sig i kroppen när jag tänker på dig är så svår att bli av med. Samtidigt är den sådär svart vacker för att den påminner mig om hur det kan kännas när själen lever på ett helt annat sätt. När dörren till det där inre rummet, det där som är lite som ett fluffigt kuddrum, när den är öppen. Eller åtminstone står lite på glänt.

Jag undrar om du någonsin kommer att komma. Eller om jag kanske valde fel väg någonstans och vi gick om varandra. Om du lever ett liv där ute och undrar var du svängde fel. Eller om jag bara gjorde så många misstag att jag inte är värd dig.

Jag tänker på livet jag lever och de planer jag har. Jag har ett väldigt bra liv. Men i mitt liv finns inte plats för dig. Jag har inte gjort plats för dig. Och det är helt medvetet. För om jag gör plats för dig och du inte finns där så gör tomrummet så ont. Hur nu tomrum kan göra ont.

Jag har slutat leta efter dig. För varje gång jag ens vågar tänka tanken att du kanske finns där ute så försvinner du ännu längre bort. Varje gång jag tar ett steg framåt tar du tio tillbaka. Min längtan efter dig har ersatts av sorg.

Därför tillåter jag mig inte att tänka på dig. För jag tror inte längre att du finns.