Igår var det kalas här i Ubud. Gatorna fylldes av finklädda människor som firade ”Kuningan”, vilket är sista dagen av ”Galungan”, en högtid som firas var 210:e dag och i stort sett handlar om när det goda vann mot det onda. Galungan firas i 10 dagar och under dessa dagar besöker de Balinesiska gudarna jorden för att sedan återvända hem på Kuningan.

Det var rätt fantastiskt att få vara med om det här firandet, som är ett av de största här på Bali. Jag förstod inte allt av det, men känslan av att vara med om något så spirituellt stort var rätt mäktig.

På vägen till Ubud såg jag massor med finklädda människor med offergåvor på väg till kalaset. Sidsadel på motorbike. Känns tryggt.

Vem behöver en stor volvo när hela familjen får plats på hojjen?

Finklädda pojkar i Ubud.

Mycket trummande och flöjtande var det när tonvis med människor intog Ubuds huvudgata.

Fina parasoller och människor utklädda i drakliknande kostymer var med i paraden.

Kvinnorna var fantastiskt fint klädda i traditionsenlig Kebaya.

På en sidogata satte sig alla sedan ner och påbörjade ceremonin. Killen längst fram lagade en måltid till gudarna, hackade kokosnötter och nackade en kyckling.

Jag är impad av alla som kan bära något på skallen, än mindre en rykande lergryta.

Även barnen var engagerade i ceremonin.

Den här killen verkade lite uttråkad dock, så han sms:ade istället.

Sedan bad man med blommor i händerna. Så himla fint alltihopa.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

Min påsk i bilder

Hallå i stugan! Hur mår du? Jag har ju, som jag i min handmaids-eufori (jättekonstig sammansättning med tanke på dystopinivån i serien) meddelade tidigare, varit

Sätter upp min Bullet Journal för 2019

Så nöjd med mitt ”2019”-omslag! En av de bästa grejerna med nytt år är att få sätta upp min Bullet Journal för det nya året.

Övik

Hemvändaren – nu händer det!

Jag berättade ju här på bloggen för ganska precis en månad sedan att jag bestämt mig för att flytta hem till Övik – men inte