Life is too short to wait.

Life is too short to wait.

Min granne är en kille i 20-årsåldern som bor med sin mamma. Jag ser honom sällan men jag hör honom desto oftare. Högljudd rackare det där. Ibland hör jag också hans flickvän. Oftast när hon skriker “sluta!” och han skrattar åt henne och fortsätter med vad det nu än är han gör. Jag har även sett dem bråka högljutt på gatan utanför mitt i natten en gång när hon ville gå hem efter att hon fått nog av hans uppförande och han sprang efter henne, grät och bad henne komma tillbaka. Utan att känna dem överhuvudtaget så tror jag att det är han som styr och ställer i relationen. Rätt rejält.

Igår såg jag henne för första gången. Mötte henne i trappuppgången. Hon var sådär sval och vacker som bara en ca 18-åring kan vara. Mumlade fram ett hej med ett stängt kroppsspråk. Hon såg olycklig ut. Eller kanske bara likgiltig.

Håll i er nu för nu kommer en tanke som nog kommer kännas dömande och väldigt trångsynt. Men jag har en poäng.

Utseendemässigt var den här tjejen mer eller mindre “perfekt”. Lång, smal, glansigt hår och toksöt. En sådan där tjej som nog aldrig behövt ta initiativ med killar eller ge sig efter något hon ville ha. Hon har fått det serverat.

Och då fick jag en tanke. Eftersom hon, och tjejer som henne, haft killar som jagat dem och som uppvaktat dem så vet de kanske inte vad de egentligen vill ha. De har bara tackat och tagit emot och kanske bara glidit in i ett förhållande som inte var deras förstahandsval. För det är enkelt. Bekvämt. Och så klart smickrande.

Jag har alltid varit den som tagit initiativ. Jag har bestämt mig för vad (eller vem) jag vill ha och sedan har jag gett mig efter det. Jag har sällan fått saker serverat, speciellt relationsmässigt, och när jag fått det har det inte nödvändigtvis varit det jag velat ha egentligen.

Jag får väldigt sällan den jag vill ha. Jag går ofta på nitar och jag blir ofta avvisad. Processen har kostat många tårar och klumpar i magen. Men. Ger man sig efter det man vill ha så ökar ju chanserna drastiskt till att man får det, till skillnad från hur det skulle vara om man väntade på att det skulle hitta en.

Min poäng är således att jag kanske borde vara tacksam för att jag inte är perfekt utan att universum istället för att erbjuda mig män på silverfat så erbjuder det mig chanser. Och sedan får modet och magkänslan ta över. Lite fint ändå.

If your ship doesn't come in, swim out to it.

Gillar du det här inlägget? Dela gärna!

Dela på facebook
Dela på Facebook
Dela på twitter
Dela på Twitter
Dela på linkedin
Dela på LinkedIn
Dela på pinterest
Dela på Pinterest

kommentarer

3 svar

  1. Helt klart en intressant tanke. Att ens yttre kan göra att man inte tar sig tid att fundera och ställa frågan till sig själv. Jag är nog beredd att hålla med . Sedan tror jag att mycket av den ”likgiltigheten” också kommer ifrån uppväxten och att man inte har fått ta ansvar och blivit tvingad att ta beslut och kanske till och med tvingad att göra saker man inte ville göra. Det är nog som du säger utmaningen som gör att man får en vilja och ett driv av att får det som man själv vill och inte som andra vill.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

En regnig söndag vid köksbordet

Finns det något bättre och mysigare än en söndag vid köksbordet men en god vän, en termos kaffe, en helt ny Taylor Swift-platta och varsin

Vad är jag mest stolt över från 2018?

I veckan gjorde jag ett inlägg på Instagram där jag berättade om vad jag är mest stolt över från 2018 och ni delade också med er

Midsommar

En midsommarafton vid havet

Man måste ju ändå älska högtider som i stort sett bara handlar om vänner, mat och sprit. Och lite blommor. Och att göra så lite

Valborg

Första maj välkommen! Här sitter jag nu, efter att ha kört mitt tredje webinar (jag är ju mitt uppe i kampanjperiod för Social Brand Lab,