I måndags tog jag Sara under armen och kämpade mig igenom snömodden till Stockholms jazzhimmel – Fasching. Jag har bara varit där en gång tidigare och då lyssnade jag inte ens på jazz utan en konsert med Susanne Sundfør som spelar elektropop.

Denna afton var det jazz som stod på menyn, och inte med vilken sångerska som helst. Linnea Henriksson skulle inta scenen och gå tillbaka till sina rötter. Jag såg henne på Gröna Lund i somras och tyckte att hon var ett sådant lyckopiller att jag inte kunde missa denna utmärkta kombination.

Lite så här såg det ut.

Fasching ligger granne med casinot på Kungsgatan i centrala Stockholm. Man kan ju dock tycka att sånt här ställe skulle passat bättre på Söder.

Stället är ganska litet och mysigt med scenen i mitten av lokalen. Det andas New York och känns väldigt avslappnat och inbjudande.

Mitt sällskap, Sara. Hon hade aldrig varit där förut men blev såld.

Jag åt julskinka och drack Malbec. Skinkan var sådär perfekt och peppade på julkänslan lite.

Linnea glittrade och sprakade på scenen. Och vilken röst sedan! Helt fantastiskt.

Kvällens favoritlåtar var Moon River och I can't give you anything but love i sköna tolkningar. Och jag står fast vid att det finns få saker som är sexigare än en man bakom en ståbas.

Den här killen var helt sjukt grym på både piano och trummar. Plus finaste håret.

När konserten var slut tog Jam vid, en måndagstradition. Detta går ut på att i stort sett vem som helst får ställa sig på scenen och riva av en låt. Det som är spännande är att musikerna aldrig har spelat med varandra förut. Väldigt spännande och imponerande.

Och så fick jag en dos trombon och munspel med. Satt där i nästan fem timmar och bara var förtrollad. Bästa kvällen på länge.