Sällan har det hänt så mycket som det gjort det senaste året. Och sällan har jag växt och känt och slungats mellan eufori och förtvivlan så frekvent och skoningslöst.
För precis ett år sedan befann jag mig på Nya Zeeland. Med tre månader i New York, en roadtrip solo genom Kalifornien och ett halvt söndertrasat hjärta i bagaget tog jag mig an fas två av min ”Life begins at the end of your comfort zone”-resa.
Och för precis ett år sedan idag hoppade jag ut ur ett flygplan. Den ultimata utmaningen när det kommer till att möta sina rädslor, släppa kontrollen och bara ge sig hän. Det var något av det mest fantastiska jag någonsin tagit mig för. Inte bara för den fysiska kickens skull. Utan för att det gav mig en känsla av att jag var oövervinnerlig. Att om jag kunde förmå mig själv att göra detta så kunde jag klara vad som helst. Och att jag dagen efter besteg en vulkan var bara ett omedelbart kvitto på detta.
För ett år sedan var jag mitt uppe i virvelvinden som skulle komma att förändra mig för alltid. Och den har fortfarande inte riktigt slutat blåsa.
