Jag har blivit väldigt dålig på att läsa bloggar på sista tiden. Jag har helt enkelt inte tid och tålamod till det. Och om jag ska vara ärlig så har jag så smått övergett bloggarna till fördel för Twitter (jag vet, dålig människa, stena mig).

Men jag kan istället berätta om allt det fantastiska som det fört med sig att blogga och de människorna jag träffat. Okej?

Jag har bloggat i drygt 10 år. Om jag minns korrekt började jag en trevande, helt statiskt HTML-blogg strax efter sommaren 2001. Jag hade precis flyttat till Umeå från Övik, jobbade på McDonald's och var nog olyckligt kär i killkompisen jag delade lägenhet med (trots att jag vägrade erkänna det, vi var ju bara kompisar). Från början skrev jag på engelska och då fungerade bloggen helt enkelt som en dagbok, en plats jag skrev av mig, utan någon som helst censur eller oro för vad som skulle hända om någon läste vad jag skrev. Jag har många gånger längst vägen funderat på bloggens varande eller icke varande, men än håller jag fast.

Snabbspolar vi framåt en sisådär 5 år så hamnar vi ungefär där vi är nu. En svensk, aningen mer censurerad version där jag inte längre är anonym. Men att inte vara anonym för ju också med sig att man har en chans att stifta bekantskap med de som läser bloggen och dem vars bloggar jag läser. Något som är sådär himla piffigt och bra.

Bland de första jag träffade via bloggen var nog Mia och Linda, två fabulösa damer som verkligen kan kalla sig veteraner inom bloggeriet. Mia blev med tiden även en av mina bästa vänner här i Stockholm. Tack vare bloggen har jag även träffat fina tjejer som Katta, Maria, Sara och Lina, en drös härliga tjejer på Blog Awards och fått göra oändliga andra trevligheter tack vare bloggandet.

Ungefär så är det. Bloggeriet är nog här för att stanna, i en eller annan form.

Mia och jag på Blog Awards 2008.