I onsdags jobbade jag på min första medlemsvisning för Stockholms filmfestival. Stod i dörren och tog emot folk lite viktigt sådär. Det var så himla kul att interagera med främlingar igen och faktiskt vara lite sådär service-ig, det var alldeles för länge sedan. Jag tror ett extrajobb i butik skulle passa mig utmärkt, så jag fick snacka av mig lite.

Anyways, till filmen. Det var ”Before Midnight” som förhandsvisades, och ni som känner mig vet att ”Before Sunrise”, den första filmen i trilogin från 1995, är min absoluta favoritfilm. Kemin mellan Ethan Hawke och Julie Delpy är en av de mest unika i filmhistorien, dialogen är fläckfri och känslan, känslan är helt oslagbar. Det är hopp och spänning och längtan och pirr utan dess like.

Den första filmen är romantisk, den är tredje-dejten-mysig och den är magisk. Den andra filmen, där börjar verkligenheten krypa in och i den tredje filmen är det bara huvudet före in rakt in i vardagsångesten. Dialogen är fortfarande oroligt välskriven men det är när Hawke och Delpy blir ensamma på duken som den riktiga magin börjar. De dansar runt varandra och studsar emot varandra som en välspelad tennismatch och allt bara flyter helt utan hack. Scenen i hotellrummet är plågsam, välspelad och dunderhärlig, allt på samma gång.

”Before Sunrise” älskar jag därför att den är den perfekta dejten. Och trots den otroliga dramanivån som Julie Delpys karaktär lyckas framkalla i ”Before Midnight” så känns det ändå som att deras liv, det är ändå ganska mycket det perfekta, imperfekta livet.