En stumfilm år 2012. En svartvit stumfilm utan kända Hollywood-skådespelare och en utländsk regissör som jag aldrig hört talas om. Det låter ju inte riktigt som en film som jag skulle hoppa högt för. En film som inte direkt den stora massan skulle finna intressant. Lite för otillgänglig. Lite för “svår”.
Så det faktum att filmen knep 10 Oscarsnomineringar och tog hem 5 statyetter, inklusive bästa film, är något av ett mysterium. Nog för att gubben med guldbyxorna, Harvey Weinstein, producerat, men ändå.
Mysteriet klarnade dock väldigt snabbt när jag väl såg “The Artist“. Det här är filmmagi på ett nygammalt vis. Självklart ligger något av charmen och fascinationen i “svartvit stumfilm”-faktorn men att filmen skulle ha sådana framgångar bara på grund av att man vågat göra något helt annorlunda går jag inte heller på.
“The Artist” har många olika lager och stumfilmsfaktorn går mycket djupare i handlingen än att bara ta bort ljudspåret. Det handlar om att finna sin röst, att finna nya vägar och acceptera förändring. Tolkningsmöjligheterna här är oändliga. Det här är en film man verkligen kan analysera och diskutera, en film med oändliga undermeningar.
Jag gissar att ni redan förstått att jag älskar “The Artist”. Men det tåls att sägas igen. Jag älskar “The Artist”. Tempot, manuset, musiken, rollprestationerna och regin. Den här filmen har inte många tillkortakommanden.
Se den bara.
