När du minst anar det spelar ödet dig ett spratt.
Jag sprang precis på C på systemet här i Borås. Jag kunde bara ha glidit ut och inte gått fram och hälsat men det gjorde jag. Han var lång och skäggig och rätt så överraskad. Och glad och precis som vanligt. Det blev en quick update av livet och han fick se Dolly. Han skulle överge Brittan och köpa A3:an som han alltid velat ha. William hade fått en lillasyster och Peter och Jenny hade köpt hus på Hönö. Och han och tjejen hade flyttat ihop här i Borås. Och jag är frisk och jobbar på drömjobbet. Livet har gått vidare.
Jag vet inte hur jag känner än. Jag skakar lite ännu. Och är rätt nära att börja gråta. Jag vet inte om det är för att jag saknar eller om jag kommit över. Jag återkommer med all säkerhet när jag kommit fram till det.
7 svar
Ojoj. Jag förstår dig precis. Tusen kramar och tack för igår. Det var kul 🙂
Jag hoppas för din skull att du kommit över honom och att detta att du träffade honom innebär något bra som gör att du kan släppa honom nu. Kramar.
usch vad jobbigt….hoppas det är som du tror att detta hjälper dig i att gå vidare
Oj fy vad jobbigt! jag hoppas på att du kommit över honom. kram!
Hur mår du gumman? Är det ok trots återträff? Kramar!
Vidrigt sånt där. Man tror man är över dem så länge man inte behöver se dem. Eller i alla fall inte behöver se dem lyckliga och tillsammans med någon annan…
LINDA:
Ja, det var det verkligen! 🙂 Du kommer upp snart hoppas jag!
CARINA:
Det hoppas jag med..
MARIA R:
Jag har sagt det så många ggr att jag orkar inte riktigt säga det igen.
LENA:
Jag med..
ELIN:
Jag tror att det var bra på ett sätt att vi sågs, att jag tar med honom till ”nu-tiden” om man säger så och inte stirrar mig blind på det förflutna. Men jobbigt likt förbannat.