Promenerade från visningen vid Rådhuset igår och upp till Fridhemsplan och vem springer jag inte på mitt på Flemminggatan? Jodå, J, killen som jag dejtade i somras. Det var bara vi på trottoaren och jag vet att han såg mig. I ett sådant skede har man två alternativ. Antingen kör man på ”Nämen tjeeeena, hur är lääääget?” och tar en liten pratstund, eller så är det tunnelseende och komplett ignorans som gäller. Vi valde båda alternativ två. Tur att jag var snygg iaf. 😉

Samtidigt mötte Soffis vännen som var en gång inne i City. En nostalgifylld eftermiddag.