Jag hatar att jag blir ledsen när min älskade familj är här. Så ledsen att jag lipar på IKEA och låter resten av dagen passera i ett vacuum. Men pressen att allt ska vara perfekt blir ännu mer påtaglig när man bara har si och så många timmar att göra det perfekt på. Den där pressen och jag kommer inte så bra överens. Sedan är jag sjukt beroende av vad de tycker. Om de allra minsta sakerna. Så mycket mer sårbar. Inte för att de sårar. Det gör jag så bra själv.

Nu får faktiskt Herr Ångest gå hem. Jag är rätt trött på honom. Bortslösad tid och energi som jag hellre lägger på min kära mamma och syster. Så det så.